MELLANDAGSREA
Jag vill gå på mellandagsrean.
Vem följer med mig?
Sluta röka med Ica-Stig
Det är nästan så att jag vill börja röka bara därför.
Fatta coolt.
"Jag slutade röka med Ica-Stig"
Alla rökare, ta chansen!
Skulle jag gjort.
Hejdu
Jag har fått ett helt inlägg tillägnat mig och min gästfrihet.
Titta så otroligt trevlig jag kan vara.
Det jag ville med det här inlägget var:
HEJ BEA.
Fast nä.
Vet inte vad jag ville.
Hejdå.
Bitch
Agnes: "Jag gillar julen, för då blir du av med dina överskottspengar."
Jag: "... Jaha... Tack."
Dag 05 - Mina rädslor
Rädslor... Det första jag tänker på är förstås den där uppenbara rädslan, spindelfobin. Jag är inte rädd för ormar, mörker eller spöken, men spindlar försätter mig alltid i ett lätt hysteriskt tillstånd. I mina värsta stunder hyperventilerar jag, gråter och skriker overkligt falsetthöga skrik, som en liten flicka. Detta händer oftast när jag är själv, i andras närvaro försöker jag tygla mina reaktioner litegrand. Men det är något med hur varelserna rör sig... UUUUUSCH.
Men sen är jag ju rädd för de där andra grejerna. Ni vet, det som alla tonåringar är rädda för. Misslyckas, verka patetisk och ensam, göra bort mig. Det är endast några få utvalda som får se mig misslyckas och vara patetisk och ensam, på riktigt alltså. Men ärligt, vem är inte rädd för det? Åtminstonde lite rädd?
Det finns ju egentligen en massa att vara rädd för. Skräckfilmer, framtiden, utmaningar man inte klarar av. Men nej, allt orkar jag inte skriva om. Det får räcka såhär.
Adjö mina små barn
Imorgon är det julafton hörni!
b nmh bgh,löf vbjnghmfbmy,cvnhgp c,,zc
Så.
Bra? Dåligt? Vet ej. Men jag har tagit mig en titt på min julklappshög, och den ser inte dålig ut! Inte alls. Hihi.
Nu drar det iväg mot en släkten runt turné fram till måndag, så uppdateringen blir väl sådär! Jag ska försöka hinna med ett inlägg varje dag, men kan inte lova något..
Istället ska jag äta så mycket julmat att jag blir tjock, läsa mycketmycket böcker och njuta av julstämningen när den är som stressigast! Låter la mysigt?
Då ska väl en sista julhälsning sitta på plats?
Från oss alla, till er alla - En riktigt god jul!
(Ja, jag nämnde väl att jag är schizofren? Men oroa er inte, jag och jag och jag är tämligen ofarliga.)
Midvinternattens köld är hård
Det är helvetes jävla askallt ute.
Jag DÖR.
Tjugo minus.
"Kära Alice mamma, visst ska vi bo kvar här i Sverige? Vi trivs ju så bra och allt, våra barn kommer också må bra här, varför flytta till Spanien, Italien eller något annat trevligt ställe? Sverige är ett fint land, jag älskar särskilt klimatet, vintrarna är underbara. Man bara dör lite när man går utanför dörren, inget att bekymra sig för. Jag är säker på att våra barn också kommer göra det, tror du inte det?"
Like naaaat.
Innan ni frågar ska jag bekräfta att ja, det är en golfare jag har på bild där. Om jag gillar golf? Tvärt om.
Jag är elak mot mina vänner.
Dessutom är jag inte särskilt konsekvent.
Jullov för fan!
Gud så skönt!
Lättnad!
Betygen är satta, jag är jättenöjd och tre veckors lov väntar.
Julafton om tre dag, med paket och god mat!
Nu drar jag iväg till Bea och är mysig!
Lovely.
Dag 04 - Något som får mig att le
Något som har fått mig att le ända sedan jag bara var fyra år är de första blommorna om våren. Ni vet, de där sköra och lätt krökta krokusarna och de tunna snödropparna? Jag vet inte vad som gör att jag älskar dem så mycket, men det gör jag.
Så fort snön har smällt bort tillräckligt mycket för att rabatterna ska skymta springer jag alltid fram för att leta blommor det första jag gör när jag kommer hem från skolan. Jag lyfter på löv och skopar undan snö. Hittar jag något nytt måste jag genast berätta det för allt och alla. Och visst, alla blir ju glada över att våren är här, med alla dessa blommor. Men jag känner mig nästan kärleksfull inför mina krokusar, som om de var mina små barn som jag måste vårda mycket försiktigt. Kanske beror denna omsorg på att jag som litet barn brukade sitta och prata med de första blommorna, uppmuntra dem att växa till sig och klappa lite på deras kronblad (jag gick på ett waldorfdagis, inte mitt fel att jag var så konstig).
Men faktiskt har jag en känsla av att jag, när våren sent omsider anländer, kommer sitta där och klappa de små kronbladen, sluta ögonen och lyssna till fågelkvittret igen, trots att jag kommer vara sexton, och inte fyra år gammal.
För mig är det något speciellt med dessa blommor. Jag fylls av, jaa... lycka? varje år när jag skrapar bort löven och får se de där första, sköra skotten som sedan kommer blomma ut i vackra färger.
Lika säkert som att snödropparna aldrig kommer sluta blomma vid min husvägg kommer jag aldrig sluta komma springande mot dem för att följa dess utveckling, varje dag under vårens första veckor.
Så ja, detta om något får mig att le.
Jamen tack så mycket
Barn är ju så otroligt busiga.
Idag på busshållplatsen började treåriga Ivar prata på låtsasspråk och Greta på fem år var snabb på att översätta.
"Alice, Alice vet du vad han sa nu??"
"Nääee....?"
"ATT DINA SKOR SER UT SOM BUSSAR!"
Det var den ena oförskämdheten efter den andra. Jag var ful, min halsduk var gjord av snor och det var rumpor på min jacka.
Ni fattar inte hur otroligt busiga de tyckte att de var. De skrattade så att de föll ihop åt sin egen våghalsighet. Fast det var ju förstås väldigt kul och så.
DET ÄR RUMPOR PÅ JACKAN OW MAJ GADD, DET KAN DET JU INTE VARA TÄNK ATT JACKAN ÄR TÄCKT AV, VET NI VAD? RUMPOOR. FATTA KONSTIGT, DET KAN INTE VAAARA SÅÅÅ... NEJ, VET NI VAD, JAG HAR ALDRIG HÖRT NÅGOT SÅ KNASIGT.
Någonstans mellan att mitt hår var tovigt och att mina skor såg ut som bussar för andra gången stängde jag av öronen, så jag minns inte mer. Men det var i alla fall ytterst komiskt, för de skrattade och tjöt som galningar. Åt mig...
Imorgon kommer, för det märkte jag igår
Klockan är tre på natten och jag kan inte sova.
Om fyra och en halv timme är det meningen att jag ska gå upp och vara vaken. Som att det kommer gå.
Åh, vad jag är frustrerad. Huvudet är tomt som ett tyst eko och ändå fullt av röster, som ett rum fullt av upphetsade människor.
Tankarna under nattetid blir alltid större, längre, fler. Ibland blir de så knivskarpt insiktsfulla att man inte kan göra annat än att blunda, men oftast cirklar de runt i nät av bristande logik. Oftast backar jag inför dessa tankar, men inatt har jag inget val. De kommer och går som de vill, och jag tror att de är snälla just för ett tag. Ja, de känns relativt mjuka och tomma.
Nu är klockan tjugo över tre och resten av världen är tyst. Resten av världen sover med djupa andetag, drömmer orealistiska drömmar om både gott och ont. Ja, just nu är resten av världen inte medveten om vad som händer.
Men i ett rum i ett hus i en vanlig stad bryts tystnaden av smattrandet mot ett tangentbord. I det rummet sitter jag, hand i hand med mina tankar. Och vi är minst lika orealistiska och omgivna av gott och ont som resten av världen.
Men vi är medvetna om tystnaden från er andra, för vi hör era djupa andetag och vi önskar att vi kunde sova, precis som ni. Men vi är inte tillåtna att sova, nej inte än. För först ska månen försvinna bakom molnen, först ska nätet av tankar redas ut till raka rader och först ska såväl som villiga och motvilliga insikter slå oss med häpnad.
Ja, först när det har hänt ska era djupa andetag bli för oss en sövande vaggvisa. Då ska vi äntligen få sova.
Nu är klockan kvart i fyra och jag ska släcka lampan.
Godnatt.
Dagen efter: Nämen oj. Där ser man, jag kan visst vara djup sent in på småtimmarna. Se där.
Ett parallellt universum av omänsklighet
Detta är bland det vidrigaste jag har läst. Det är så... Så omänskligt. Så brutalt, hemskt, äckligt.
Jag mår illa, rent fysiskt. Tårarna bränner under ögonlocken och kanske låter jag dem komma fram, men vad gör det för skillnad? För mig är det inte verklighet. Eller kanske är det verklighet, men så avlägsen att jag inte kan förstå. Jag tänker, jag försöker. Hur är det möjligt? Hur blir människor så omänskliga att de inte ens kan benämnas som djur?
Det är inte min vardag, inte min verklighet. Inte någons av er. Men det är en verklighet, för ett litet barn som bor så långt bort från oss man kan komma. En overklig verklighet.
Det är en lång text skriven på ett utländskt tangentbord, men alla bör läsa. Alla bör läsa, alla bör begrunda och alla bör inse. Inse vad som händer där borta, så långt borta att vi inte kan se med våra högteknologiska kikare.
Och alla bör frukta vad vi människor faktiskt är kapabla till.
Fy fan.
...
Gaaaaaaaah.
Gymnasiesnack. Gymnasieångest.
Vad ska jag välja? Hur ska jag välja? Var kommer jag hamna?
Ska jag välja efter betyg eller intresse? Inför framtiden eller inför nuet? Vad väger mest, skola eller inriktning?
Varför kan ingen bara berätta vart jag ska? Sätta mig i en skola där jag kommer passa in.
Varför ska det finnas så jävla mycket att välja på?
Varför, hur, när, var.
Ångest? Oh, yes.
Godmorgon
Vaknade precis upp efter tolv timmars sömn. Det är vad som är så otroligt underbart med helger. Man får sova. Sova sova sova. Jag kan sova hur länge som helst. Typ i alla fall. Idag sov jag till klockan ett. Mmmh....
Gud.
Fick just små minnesbilder av vad jag drömde inatt. Det var något om sjöjungfrur, talande vargar och Harry Potter. Dessutom fick jag en visselpipa av min pappas kusin. Eller nej, det var en flöjt.
I alla fall.
Idag planerar jag riktiga tråkigheter. Städa, typ. Det kommer ta ett antal timmar för mig att röja upp det kaos som en gång var mitt rum. Det är extremt tråkigt.
Men dock så nödvändigt! Om någon får lust att leka med mig idag, hör av er!
JUKLAPPSTIPS TYP NU, TACK!
Jag har panik.
Det är en vecka kvar till julafton och jag vet inte vad jag ska ge till min storasyster på 17 år, min lillasyster på 11 och mina två kusiner på 3 och 10!!
Det är nu meningen att ni ska komma med The Förslag, som får mig att förstå precis vad jag är ute efter. Det får dock inte vara för dyrt... Alls. Billigt ska det vara. Jättebilligt.
Så. Överös mig med tips nu! Don't be shy!
Dag 02 - Min första kärlek
Eftersom att jag undviker att bli alltför personlig i den här bloggen tänker jag inte gå in på några blodiga detaljer. Istället tänker jag berätta för er om mitt första förhållande!
Det var ett mycket fint och innehållsrikt sådant, med min nu goda vän Felix. Vi blev tillsammans någon gång i ettan-tvåan då en kompis frågade chans åt mig på honom. Han svarade lyckligt nog ja, och sedan var vi helt upp över öronen förälskade i varandra!
Fast nä.
Vi träffades endast en gång på de två-tre åren vi var tillsammans. Lämpligt nog var Liisa tillsammans med min vän Hugo, så vi hade en pardejt en dag. Fast det förtjänar inte att benämnas som pardejt. Faktum är att det var en kaninträff. Jag och Liisa satt en hel dag och planerade, och sedan ringde vi våra killar. "Hej, vill ni komma på kaninträff på lördag?" De kom, men utan kaniner. Det var rätt awkward och den enda gången vi någonsin träffades. Fin relation vi hade va?
Det skumma med detta förhållande var inte bristen på kontakt, utan att vi faktiskt aldrig gjorde slut. Någon gång i sjuan kom vi på att vänta, när gjorde vi slut?? Och så insåg vi att vi faktiskt inte hade gjort det. Det är lite knas, för både han och jag hade fina mellanstadieförhållanden lite sådär vid sidan om. Men vi gjorde i alla fall slut där i sjuan, en gång för alla!
Jag älskar dessa lågstadeförhållanden! De är så meningslösa! Man pratar inte, man umgås inte, man bara är ihop. För att, liksom.
Där har ni mitt första förhållande! Ett riktigt fint sådan! Eller inte...
Det skumma med detta förhållande var inte bristen på kontakt, utan att vi faktiskt aldrig gjorde slut. Någon gång i sjuan kom vi på att vänta, när gjorde vi slut?? Och så insåg vi att vi faktiskt inte hade gjort det. Det är lite knas, för både han och jag hade fina mellanstadieförhållanden lite sådär vid sidan om. Men vi gjorde i alla fall slut där i sjuan, en gång för alla!
Jag älskar dessa lågstadeförhållanden! De är så meningslösa! Man pratar inte, man umgås inte, man bara är ihop. För att, liksom.
Där har ni mitt första förhållande! Ett riktigt fint sådan! Eller inte...
Den brutala sanningen
Idag var jag barnvakt åt fyra barn. Det var... En upplevelse! Om man vill uttrycka det ställt alltså.
Men jag har insett att barn är elaka. Riktigt elaka, för de har inte riktigt någon koll på vad man får och inte får säga. Idag när vi satt på bussen var mitt barnvaktsbarn dum mot mig. Jag satt i godan ro och tuggade tuggummi och blåste lite fina bubblor när hon plötsligt utbrast:
"HAHA! Du ser jätteful ut när du gör sådär!"
... Tack? Vafan tjejen, vad är det du säger?? Du ska ha respekt för oss högre stående varelser. Särskilt för mig. Nu kommer jag ju aldrig våga blåsa bubblor igen! Och det som är så kul... Inte okej hörru, inte okej.
Dag 01 - Vem är jag?
Oj... Vem är jag? Det är riktigt svårt.
Men jag ska försöka! Jag tänker banne mig inte gå in på en djup personlig analys, så jag skriver ner lite random fakta om mig själv som jag kommer på allt eftersom.
Jag heter då Alice, är femton år och går i 9:an. Jag blir ofta beskriven som glad och positiv, men det är egentligen inte helt sant. Jag gillar att gå runt och vara lite småarg på allt och alla och tar gärna ut min ilska på ett föremål eller ett faktum som jag tycker är extra fult och dåligt. Men annars trivs jag med att vara glad och positiv och är nog det för det mesta, även om det ibland är i smyg...
När jag pratar om något extra roligt eller ska vara mycket artig går min röst alltid upp i falsett och jag låter ytterst fånig. Jag klarar inte av att sitta rakt upp i en stol i mer än fem minuter innan jag måste sätta upp fötterna också så att jag sitter som en liten köttbulle. Detta ställer ofta till problem för mig äter på restauranger där man inte får ha fötterna på stolen. Mitt mest effektiva sätt att smöra inför lärare är att lägga huvudet lite på sned och le med tindrande ögon. Har sällan fått ett nej efter den metoden, så det rekomenderas.
Att klaga är min största passion i livet. Ibland kan jag komma på mig själv med att säga "Åh, gud vad jag är trött och jag har dessutom jätteont i huvudet", fastän jag är jättepigg och mitt huvud är smärtfritt. Det är en djup rotad vana jag har, att klaga på allt som möjligen kan klagas på. Detta är ytterst irriterande för mina vänner, men som tur är är de likadana. Jag försöker tagga ner detta klagande, för ofta är det obefogat. Det är mycket trevligare att prata med en person som är glad än en som klagar på världen hela tiden. Så jag jobbar på det!
Jag hyser en hemlig dröm om att vara stor och läskig. Tänk att kunna gå runt och vara respektingivande! Det vore allt något. Men med mina 157 cm kommer jag inte så långt på den punkten. Faktum är att folk mest skrattar åt mig när jag säger att jag kan vara läskig ibland. Känns ju inte sådär jättebra...
Jag har världens svagaste samvete. Jag får skulkänslor för minsta lilla småsak och mår fysiskt dåligt när jag bråkar med någon. Detta är väldigt irriterande, kan jag säga! Jag kämpar med att övervinna detta, för det stör mig mycket i min vardag. Men vafan, hellre för mycket samvete än inget alls!
Jag är en ganska typisk fin och duktig flicka. Jag har bra betyg, jag är ytterst sällan rebellisk och jag bråkar nästan aldrig med mina föräldrar. Folk som inte känner mig särskilt väl skulle nog anse att jag var fjompig, pryd och tjejig. Även överdrivet duktig, pretantiös och mesig. Men vet ni vad, det är helt sant! Jag är fjompig, pryd, tjejig, överdrivet duktig, pretantiös och mesig. Men det trivs jag rätt så bra med! Jag kommer aldrig lyckas bli en cool rebell och inte vill jag det heller. Jag trivs med att vara allt det där, och även glad, positiv och allt annat jag kan tänkas vara.
Tja... Någonstan får det väl vara nog. Det här är väl i alla fall en del av vem jag är!
Denna bild speglar väldigt mycket av mig. Det kanske är för att det är jag på bilden... Daa... Nej, okej, kanske inte. Men den visar i alla fall min förkärlek för träd.
Hejsan
Eftersom att jag vill blogga, men inte hittar saker att blogga om tänker jag göra en sådan där ytters orginell grej. Såg just att min lilla vän Bea beslutat sig för att göra detta, så ska vara riktigt osjälvständig och göra samma sak.
Dag 01 – Vem är jag?
Dag 02 – Min första kärlek.
Dag 03 – Min familj.
Dag 04 – Något som får mig att le.
Dag 05 – Mina rädslor.
Dag 06 – Ett dröm förhållande.
Dag 07 – Min bästa vän.
Dag 08 – Min politiska åsikt.
Dag 09 – Min tro.
Dag 10 – Några favoritlåtar.
Dag 11 – Något som får mig att börja gråta.
Dag 12 - Min blogg.
Dag 13 – Mina framtidsplaner.
Dag 14 – Något jag saknar.
Dag 15 – I min handväska.
Dag 16 – En låt jag kan lyssna på om och om igen.
Dag 17 – Ett speciellt barndomsminne jag kommer ihåg.
Känner ni igen? Typ alla bloggare gör detta just nu. Men jag kommer inte orka skriva om allt detta om och om igen, så jag utser er till att bestäma... Sju? Ah, sju stycken saker som jag ska skriva om.
Så... Bestäm sju stycken nu!
Uppdate: Jag har just upptäckt att detta är väldigt kul! Därför tänker jag skriva de flesta, inte bara sju alltså. Vi får se hur många jag orkar med och hinner, men vi siktar på alla!
Geografi är ju kul
Ni ska veta hur avundsjuk jag är på er som just nu har ett liv som inte inkluderar Mongoliet eller Pakistan. Jag. Är. Trött. På. Dessa. Länder. OERHÖRT TRÖTT.
Den här geografiuppgiften kills me. Den är trååååkig. Och nu har jag kommit till den jobbiga delen också. Mitt liv är bajs. Fast nä. Men just nu...
Fast jag ska kämpa och jag ska slita. För detta gäller mitt betyg i Geografi, så jag måste.
Här är jag tillsammans med en mongolisk pojke och buffel (eller vad det nu är för djur). Jadå. Jag har verkligen varit i Mongoliet. Inte bara ägnat fem minuter i ett bildprogram. Vad får er att tro en sån sak?
Vi är ganska coola och så
Asså Amanda är nog bäst av alla personer jag känner på att fälla töntiga kommentarer. Inte töntiga med mening, utan sådana som ska låta coola men inte blir det alls. Imorgon är det lagråd och det innebär fika. Jag och Amanda älskar fika. Utan fika är lagrådet inte lika mysigt. Om någon har glömt fikat blir de genast asrädda för att jag och Amanda ska bli mörde dem eller nått. Och kassta elak blickar och kommentarer hela lagrådet. Det har faktiskt hänt, så rädslan är inte obefogad... Inte mördat dårå... Men det andra.
Men, i alla fall! Vi fick reda på att två stackars åttor hade ansvar för fikat den här gången. Genast klampade vi iväg mot deras klassrum för att påminna dem - Gud bevare dem om de skulle glömma. Men vi vågade inte riktigt gå in, så vi stod och smygtittade lite ett tag genom ett fönster i dörren. Men alla i klassen såg ju att vi stod där, så till slut fick vi öppna och sticka in huvuderna.
"Heej...! Vi tänkte bara påminna om att ni har ansvaret för fikat till lagrådet imorgon!" kvittrar Amanda lite käckt sådär.
"Jaa, se till att få med er det, annars blir vi väldigt ledsna...!!" säger jag med lite elakare röst. Hotfullt, liksom.
"AAH, ANNARS ÄTER VI ER ISTÄLLET!!" ropar Amanda helt plötsligt. Och så inser vi hur töntigt det lät. Snabbt som fan stängde vi dörren igen med ett snabbt "HEJDÅ!" och sen kolappsade vi av skratt.
Tror fan jag garvade i fem minuter efter det... Kan ni tänka er en töntigare kommentar? Den är liksom sådär Jag tror att jag är cool och läskig men egentligen bara pinsam. Vi som tänkte få lite respekt från de lägre stående varelserna genom att låta lite lagom bestämda och så, men egentligen blev det ju bara dåligt. De kan ju inte ha någon respekt kvar för oss efter den kommentaren. Den var liksom helt episk. Perfekt. Men det var jävligt kul i alla fall, jag fick mig ett gott skratt! Hon är allt konstig hon, min vän. Men på ett fint sätt... Såklart...!
Bullar. Appropå fika alltså...
Tralalalalala
JAG VILL HA TILLBAKA MIN NAGELFÖRLÄNGING.
Jag låter som en bitchig diva. Men seriöst. Det var så fint och det avledde blickarna från den röda tonen i mina händer. För mina händer är alltid rödlila och flamiga och inte vackra alls. Men med nagelförlänging kanske folk tittar på mina lagom långa, glansiga och perfekta naglar. Jag kan även smattra uppfodrande mot bordskivor och gestikulera väldigt dramatiskt. Så, det blir en fin julklapp!
Där ser ni en liten skymt av min nagelförlängning! Enda bilden jag har...
Tredje advent imorgon
Snart ska jag iväg och köpa julklappar. Detta tycker jag är assvårt och det ger mig ångest varje år.
För man måste köpa något jätteroligt och bra och fyndigt till varenda en i släkten. Men det är ju svårt. Jättesvårt. För julklappar kostar även pengar och jag har inte pengar i överflöd. Jag tänker definitivt inte bli pank bara för att jag ska köpa julklappar till tjugo pers. Ledsen, jul eller inte, jag tänker vara egoistisk.
Så. Vad fan ska man köpa till alla?
Min mormor, morfar och farmor ska få hemmagjord ekologisk Aloelotion, made by myself (och några andra från klassen, men skulle varit roligare om det var gjort bara av mig..). Den stinker verkligen. I receptet stod det klart och tydligt att vi skulle addera Rosenträolja, Mandarinolja och Ylang Ylang, men det blev ju en hemsk blandning. Det roliga är att ingen våga erkänna att det inte luktar gott. "Den luktar... Friskt!" Dra mig baklänges, friskt luktar den icke och det är jag mycket medveten om!
Jag vet att det är taskigt att pracka på mina mor- och farföräldrar de sämsta presenterna, men vafan. Vad ska jag annars hitta på?
Nu återstår bara problemet att hitta till resten av släkten. Gaaaah.
Aloelotion
AMANDA FÖR FAN
AMANDA ÅGREN.
Kontakta mig genast. Jag har en blåbärspaj och flera liter vaniljsås i kikarn.
Ring hem till mig! Och jag vet att du inte heller har något liv, så jag förväntar mig verkligen att du ser detta.
Ring!
... Jag kan ju förstås ringa dig också. Jag gör nog det snart.
Periodiska systemet
Idag fick vi i uppgift att lägga några biter zink i saltsyra och sedan observera den kemiska reaktionen. Det tyckte jag och Amanda var ytterst kul. Eller... Jah. Medan alla andra stirrade på bägare med saltsyra gjorde vi något annat. Vi tog bilder.
Här är våra zinkbitar i saltsyra. De håller på att reagera med varandra. Det går extremt långsamt.
Ungärfär här började vi bli uttråkade och tog upp webbcamen.
Jag tror att jag försöker se ut som ett ondskefullt geni. Vad Amanda gör vet jag faktiskt inte.
Här försöker vi se smarta ut och misslyckas.
Vi försöker igen. Och misslyckas. Igen. Vi är tydligen inte skapta för att se smarta ut.
Jamen precis. HAHAHAHAHAH KEMI ÄR SÅ KUUUUUL. Säkert precis så vi tänker i det ögonblicket. Typ.
Sen fick vi i uppgift att göra något för att skynda på reaktionen. Jag och Amanda hittade en burk med blått pulver på ett bord som vi hällde i i vår gegga. Allt började frätas sönder som bara attan. Vi höll till och med på att sabba en metallsked som vi stack ner. Och detta var bra, om det inte framkommer. Det var liksom meningen att saltsyran skulle fräta sönder zinkbitarna. Vi snabbade alltså på processen en smula. Det blev blått och geggigt och zinkbitarna blev röda. Vet dock inte om det var bra...
Vi blev så förtjusta i vårt Kopparsuflat att vi tog med oss den till vår bänk. Sedan gömde jag burken under bordet så att ingen annan skulle få ta del av vår briljanta lösning.
Här tog jag av mig de fula glasögonen och blev såhär sexig. Amanda har fortfarande på sig dem och fortsatte vara sådär konstig.
Detta var en mycket givande lektion för oss, som ni nog förstår.
Bullar musik och te
Idag är jag sjuk.
Ah, okej, inte sådär jättesjuk, men förkyld. Ont i halsen, hostig och så. Men jag tycker det är rätt mysigt. Jag sov till tolv och nu äter jag bullar och dricker te.
Jag gillar faktiskt att vara lite småsjuk. Man slipper skola men behöver inte må skit. Perfekt.
Nu ska jag skriva lite på SO:n för att inte bli alldeles för efter! Vilket jag redan är, för jag pratar bara bort SO-lektionerna eftersom att uppgiften är så tråkig... Så det är bara för mig att ta tjuren vid hornen börja skriva om jag vill höja mitt betyg till MVG i Geografi. SATSA.
Germini (det är en Gerbera, fast liten. Germini)
Hejjjj.
Jag kanske ska berätta lite om min praovecka.
Dag ut och dag in har jag stått och snittat blommor. Alla sortsers blommor. Rosor, nejlikor, liljor, amaryllis. Allt vad det kan vara. Ibland har jag även fått sopa golv och plantera hyacinter.
Såhär såg en dag ut för mig:
Klockan tio över nio anlände jag, lite för sent. Jag går direkt in i köket och klunkar en kopp kaffe, tar sedan med mig ännu en ut i butiken. Där står jag och väntar på att någon ska märka mig i morgonkaoset. Tjugo över nio slänger någon en stor bukett taggiga rosor i famnen på mig och placerar mig framför en bänk med en rakbladsvass skarpell i handen. "Kom bara ihåg att om du skärd dig trcker du allt vad du har mot såret och sedan åker vi till akuten." Jaaså... Jahaja, tack för det uppmuntrande pepptalket.
När klockan började dra sig mot tolv smet jag iväg snabbt som attan och tillbringade en timme på något skabbigt Ormingelunchställe med Victor och klagade på hur hemskt blomsteraffär respektive LIDL är. Ätit flottiga hamburgare och hatat personalen. Ganska mysigt faktiskt!
Men sedan var det bara att traska tillbaka till bänken och skarpellen och snitta igen.
Min prao var inte bäst, men inte sämst. Jag menar, det var trots allt inte jag som moppade golven på McDonald's... Just sayin' Ponuts... Det var ganska läskigt att snitta blommor, för man hamnade i någon sorts trans efter cirka 20 stycken och då försvann koncentrationen och jag kunde när som helst ha snittat av mig tummen.
En gång fick jag faktiskt göra några buketter! Och tro det eller ej, men det kom faktiskt in en snubbe och köpte min bukett. Fatta vad nöjd jag var. Log lite menande mot honom och nickade mot buketten. Tror inte han fattade någonting. Men vafan, det var ju ganska coolt tycker jag.
När jag kom hem på kvällarna var jag helt slut. Helt, helt slut. Mina fötter smärtade för varje steg jag tog. Tydligen är jag inte van vid att stå upp hela dagarna. Vekling...
Men nu är praoveckan över och jag välkomnar skolan med öppna armar. Två veckor kvar till jullov!
Tjafan
Praoveckan är över, jag är utvilad och bloggen kommer vara igång igen.
... Imorgon.
