Eftersom att jag undviker att bli alltför personlig i den här bloggen tänker jag inte gå in på några blodiga detaljer. Istället tänker jag berätta för er om mitt första förhållande!

Det var ett mycket fint och innehållsrikt sådant, med min nu goda vän Felix. Vi blev tillsammans någon gång i ettan-tvåan då en kompis frågade chans åt mig på honom. Han svarade lyckligt nog ja, och sedan var vi helt upp över öronen förälskade i varandra!

Fast nä.

Vi träffades endast en gång på de två-tre åren vi var tillsammans. Lämpligt nog var Liisa tillsammans med min vän Hugo, så vi hade en pardejt en dag. Fast det förtjänar inte att benämnas som pardejt. Faktum är att det var en kaninträff. Jag och Liisa satt en hel dag och planerade, och sedan ringde vi våra killar. "Hej, vill ni komma på kaninträff på lördag?" De kom, men utan kaniner. Det var rätt awkward och den enda gången vi någonsin träffades. Fin relation vi hade va?
Det skumma med detta förhållande var inte bristen på kontakt, utan att vi faktiskt aldrig gjorde slut. Någon gång i sjuan kom vi på att vänta, när gjorde vi slut?? Och så insåg vi att vi faktiskt inte hade gjort det. Det är lite knas, för både han och jag hade fina mellanstadieförhållanden lite sådär vid sidan om. Men vi gjorde i alla fall slut där i sjuan, en gång för alla!
Jag älskar dessa lågstadeförhållanden! De är så meningslösa! Man pratar inte, man umgås inte, man bara är ihop. För att, liksom.
Där har ni mitt första förhållande! Ett riktigt fint sådan! Eller inte...