Klockan är tre på natten och jag kan inte sova.

Om fyra och en halv timme är det meningen att jag ska gå upp och vara vaken. Som att det kommer gå.

Åh, vad jag är frustrerad. Huvudet är tomt som ett tyst eko och ändå fullt av röster, som ett rum fullt av upphetsade människor.

Tankarna under nattetid blir alltid större, längre, fler. Ibland blir de så knivskarpt insiktsfulla att man inte kan göra annat än att blunda, men oftast cirklar de runt i nät av bristande logik. Oftast backar jag inför dessa tankar, men inatt har jag inget val. De kommer och går som de vill, och jag tror att de är snälla just för ett tag. Ja, de känns relativt mjuka och tomma.

Nu är klockan tjugo över tre och resten av världen är tyst. Resten av världen sover med djupa andetag, drömmer orealistiska drömmar om både gott och ont. Ja, just nu är resten av världen inte medveten om vad som händer.

Men i ett rum i ett hus i en vanlig stad bryts tystnaden av smattrandet mot ett tangentbord. I det rummet sitter jag, hand i hand med mina tankar. Och vi är minst lika orealistiska och omgivna av gott och ont som resten av världen.

Men vi är medvetna om tystnaden från er andra, för vi hör era djupa andetag och vi önskar att vi kunde sova, precis som ni. Men vi är inte tillåtna att sova, nej inte än. För först ska månen försvinna bakom molnen, först ska nätet av tankar redas ut till raka rader och först ska såväl som villiga och motvilliga insikter slå oss med häpnad.

Ja, först när det har hänt ska era djupa andetag bli för oss en sövande vaggvisa. Då ska vi äntligen få sova.

Nu är klockan kvart i fyra och jag ska släcka lampan.

Godnatt.

Dagen efter: Nämen oj. Där ser man, jag kan visst vara djup sent in på småtimmarna. Se där.