Något som har fått mig att le ända sedan jag bara var fyra år är de första blommorna om våren. Ni vet, de där sköra och lätt krökta krokusarna och de tunna snödropparna? Jag vet inte vad som gör att jag älskar dem så mycket, men det gör jag.

Så fort snön har smällt bort tillräckligt mycket för att rabatterna ska skymta springer jag alltid fram för att leta blommor det första jag gör när jag kommer hem från skolan. Jag lyfter på löv och skopar undan snö. Hittar jag något nytt måste jag genast berätta det för allt och alla. Och visst, alla blir ju glada över att våren är här, med alla dessa blommor. Men jag känner mig nästan kärleksfull inför mina krokusar, som om de var mina små barn som jag måste vårda mycket försiktigt. Kanske beror denna omsorg på att jag som litet barn brukade sitta och prata med de första blommorna, uppmuntra dem att växa till sig och klappa lite på deras kronblad (jag gick på ett waldorfdagis, inte mitt fel att jag var så konstig).

Men faktiskt har jag en känsla av att jag, när våren sent omsider anländer, kommer sitta där och klappa de små kronbladen, sluta ögonen och lyssna till fågelkvittret igen, trots att jag kommer vara sexton, och inte fyra år gammal.

För mig är det något speciellt med dessa blommor. Jag fylls av, jaa... lycka? varje år när jag skrapar bort löven och får se de där första, sköra skotten som sedan kommer blomma ut i vackra färger.

Lika säkert som att snödropparna aldrig kommer sluta blomma vid min husvägg kommer jag aldrig sluta komma springande mot dem för att följa dess utveckling, varje dag under vårens första veckor.

Så ja, detta om något får mig att le.