Detta är bland det vidrigaste jag har läst. Det är så... Så omänskligt. Så brutalt, hemskt, äckligt.

Jag mår illa, rent fysiskt. Tårarna bränner under ögonlocken och kanske låter jag dem komma fram, men vad gör det för skillnad? För mig är det inte verklighet. Eller kanske är det verklighet, men så avlägsen att jag inte kan förstå. Jag tänker, jag försöker. Hur är det möjligt? Hur blir människor så omänskliga att de inte ens kan benämnas som djur?

Det är inte min vardag, inte min verklighet. Inte någons av er. Men det är en verklighet, för ett litet barn som bor så långt bort från oss man kan komma. En overklig verklighet.

Det är en lång text skriven på ett utländskt tangentbord, men alla bör läsa. Alla bör läsa, alla bör begrunda och alla bör inse. Inse vad som händer där borta, så långt borta att vi inte kan se med våra högteknologiska kikare.

Och alla bör frukta vad vi människor faktiskt är kapabla till.