Rädslor... Det första jag tänker på är förstås den där uppenbara rädslan, spindelfobin. Jag är inte rädd för ormar, mörker eller spöken, men spindlar försätter mig alltid i ett lätt hysteriskt tillstånd. I mina värsta stunder hyperventilerar jag, gråter och skriker overkligt falsetthöga skrik, som en liten flicka. Detta händer oftast när jag är själv, i andras närvaro försöker jag tygla mina reaktioner litegrand. Men det är något med hur varelserna rör sig... UUUUUSCH.

Men sen är jag ju rädd för de där andra grejerna. Ni vet, det som alla tonåringar är rädda för. Misslyckas, verka patetisk och ensam, göra bort mig. Det är endast några få utvalda som får se mig misslyckas och vara patetisk och ensam, på riktigt alltså. Men ärligt, vem är inte rädd för det? Åtminstonde lite rädd?

Det finns ju egentligen en massa att vara rädd för. Skräckfilmer, framtiden, utmaningar man inte klarar av. Men nej, allt orkar jag inte skriva om. Det får räcka såhär.