Barn är ju så otroligt busiga.

Idag på busshållplatsen började treåriga Ivar prata på låtsasspråk och Greta på fem år var snabb på att översätta.

Det var den ena oförskämdheten efter den andra. Jag var ful, min halsduk var gjord av snor och det var rumpor på min jacka.

Ni fattar inte hur otroligt busiga de tyckte att de var. De skrattade så att de föll ihop åt sin egen våghalsighet. Fast det var ju förstås väldigt kul och så.

DET ÄR RUMPOR PÅ JACKAN OW MAJ GADD, DET KAN DET JU INTE VARA TÄNK ATT JACKAN ÄR TÄCKT AV, VET NI VAD? RUMPOOR. FATTA KONSTIGT, DET KAN INTE VAAARA SÅÅÅ... NEJ, VET NI VAD, JAG HAR ALDRIG HÖRT NÅGOT SÅ KNASIGT.

Någonstans mellan att mitt hår var tovigt och att mina skor såg ut som bussar för andra gången stängde jag av öronen, så jag minns inte mer. Men det var i alla fall ytterst komiskt, för de skrattade och tjöt som galningar. Åt mig...