Size: Not existing
Min lillasyster på 10 år har köpt nya skor. Storlek 34 och väldigt fina faktiskt.
Och de passar på mig.
Det inte bra att en femtonåring passar i storlek trettiofyra som dessutom tillhör hennes 4 år yngre syster. Jag borde ha flera meter längre fötter än henne. Men hon är förstås skitnöjd över detta, det är ju såå kul att jag har lika stora fötter som dig Alice, jätteroligt, haha.
Nä, inte alls.
"Bullar är också människor"
GISSA VEM JAG SÅG I SICKLA IDAG?
Här ska ni få höra the true story:
Jag, Amanda och Bea går intet ont anande påväg från Eclipse-premiären då jag helt oväntat får syn på något lila och ett svallande hårfall.
Jag *slår ut med armarna mot Bea och Amanda för att stoppa dem*: Oh my God, DET ÄR THOMAS DI LEVA!
Det här skriker jag rätt högt och Amanda börjar hoppa helt hejdlöst upp och ner, klappa i händerna och säga: Thomas Di Leva, Thomas Di Leva, Thomas Di Leva! Med öppna munnar och stirrande ögon går vi förbi och gör den där uppenbara stirrgrejen, ni vet Släpper-inte-stirrföremålet-med-blicken-när-man-går-förbi-och-vrider-mer-och-mer-på-huvudet-tills-nacken-har-gått-ett-och-ett-halvt-varv.
Amanda insisterade på att vi skulle gå tillbaka och be om en autograf. Det skulle förstås vara lite häftigt. Men jag är faktiskt lite rädd för Thomas Di Leva. Jag tycker att han verkar lite smått galen (inte på det där bra sättet, utan på riktigt) och så misstänktes han ju ha misshandlat sin förra flickvän. Tillslut gick jag med på att gå tillbaka med Amanda för att skaffa autografer. Men när vi hittade honom stod hans flickvän eller vad hon nu var och stirrade väldigt hatiskt mot oss, hon kände väl igen oss från våra utrop på parkeringen. Jag kände mig så hatad att jag vände och gick därifrån med Amanda skrikandes i mitt öra: Jag hatar dig, jag hatar dig!
Det var jättekonstigt att se Thomas Di Leva i verkliga livet, utanför en helt vanlig galleria. Han är ju så egen med sitt fina hår och den där lila långklänningen. Vi blev riktigt förvånad över att han klädde sig så i verkligheten. Jag trodde det bara var en image-grej. Men han trivs nog i långa, lila klänningar.
Typ såhär såg han ut. Herregud, Thomas Di Leva...
Jamen visst, vet du!
Idag åkte jag buss hem från stan. (Nää? Har du varit inne i staden, Alice? Och åkt buss själv? Är du en stor, stor flicka? Ja, det är du, ja det är du!)
I alla fall. Vi satt där i den proppfulla bussen som ångade av svettiga kroppar och var allmänt äcklig. Här och var fanns lediga platser i mittgången. Bussen stannar vid en hållplats och på kliver en upppiffad mamma med sin proppfulla ICA-kasse, handväska viftande i allas ansikten och mobilen fastklämd mellan axeln och örat sägande: "Jamen visst, vet du! Jahadå, jamen preciiis!". Hon visar upp sitt busskort och sedan ska hon ju sitta någonstans. Som jag tidigare sa fanns det ganska gott om platser. Men tanten ska tvunget tränga sig genom hela bussen i jakt på ett dubbelsäte där hon kan sitta själv, trots att hon mycket väl ser att hon måste sitta bredvid någon liten gubbe redan när hon kommer på bussen. Och när hon väl plöjt förbi alla tomma säten och viftan med sin handväska och slagit alla med ICA-påsen och sagt: "Jamen visst, vet du!" ställer hon sig uppfodrande framför den enda snubben på hela bussen som demonstrativt lagt sin väska på sätet bredvid. Och han blir så illa tvungen att ta bort sin väska och låta kärringen sitta där. Sedan måste han snällt lyssna på hur Göran faktiskt har renoverat i sommarhuset, jamen visst, vet du! trots att han fullständigt skiter i vad Görans fru och hennes vänninna babblar om.
Varför var tanten verkligen tvungen att knuffa sig genom hela bussen och sedan tränga sig på den stackars killen som verkligen inte ville ha henne där? Vad är det för fel på tanter? Varför är de så jobbiga, pratiga, högljudda och fulla med handväskor? Varför kan de inte bara sätta sig bredvid närmaste gubbe och prata om sådant som sådana människor gör? Och för Guds skull sluta vara ivägen.
Jag led med den här snubben hela tiden.
Bonjour mes amies!
'Allå i stygorna!
Idag är det jag som pratar med fransk brytning, det är mycket fint! Jag är tyvärr mer en zombie än en fransk liten brytta, men jag 'ar så roligt sååå, ni skylle bara ana!
Nej, vänta, det 'ar jag inte alls... Jag är trött som en get, une chèvre, en francais, pågrynd av ett yberlångt Sagan-Om-Ringen-Marathon jag, Bea, Agnes, Manfred, Pontys och Liisa fick för oss attt tycka om. Vi påbörjade detta äventyr klockan 'alv tio på kvällen, och den första filmen gick väl an (Ja, självklart 'ade vi extendet edition, så varje film var så lång att den 'ade två CD:s). Men när vi kommit till andra CD:n på andra filmen blev det liite långt, oui, oui. Jag fick lyst att gå och lägga mig efter 'alva tiden, men det fick jag inte alls. Så vi satt där 'ela natten och var inte färdiga med vårt marathon förän vid 'alv åtta på dagen, très fatigant, très fatigant, oui, oui.
Jag var tvyngen att gå på toa, oui,oui, lyssna ny, dix, 10, gånger! På tio timmar, tänka sig, jaja, mycket jobbigt! Nu 'ar ingen av oss sovit så mycket som en blynd inatt, så je suis trés fatigé, oui, oui. Jag ska nog sova lite ny, annars kommer jag svimma snart!
Bonne nuit!
(Google Transelate).
Mc-brud
Pjuuh. Jag överlevde! Jag klarade mig igenom tre timmars trafikkörning och körde bara åt fel håll två gånger! Hm... Ni behöver inte kommentera det där sista, okej?
Det var i alla fall grymt roligt! Lite småläskigt när vi körde inne på Söder, men det gick galant det med! Jag är godkänd och måste bara klara några webb-prov, sen är det bara för mig att göra det fruktade teoriprovet på Trafikverket som lär vara skitsvårt... 46 % klarar det på första försöket, resten failar. Liiite för låga siffror, om ni frågar mig. Jag måste plugga som satan, så om någon jätteerfaren provtagare vet en extra klurig fråga, skriv gärna en kommentar så ska du få en distanspuss av mig.
Japp, och här har ni henne, världens coolaste Mc-brud. Och ja, det är sant, hon är ingen astronaut, bara en vanlig tjej som ska köra en runda på sin moppe.
Jag råkade återigen ut för De småfotades eviga förbannelse när moppeläraren skulle ta fram Kan-sparka-genom-berg-kängorna jag var tvungen att bära. 35:or var inte att tala om så efter länge och väl hittade han ett par alldeles förstora 36:or. Det var premiäranvändning för dem, påstod han. Jag körde alltså runt på Söder med denna charmiga reflexväst, denna gigantiska hjälm och dessa chica figursydda byxor, alltihop en aning för stort.
Men jag är go´och gla´kexchoklad, för snart har jag moppekort och åka vart jag vill och framför allt, ha på mig vad jag vill...
Gaaaah
Uuh. Idag har jag uppkörning för moppekort. Tre timmar i trafik, från Enskede in till stan. Jag är fettish nervösish. Jag vet inte riktigt om jag överlever. Hör ni inte av mig innan kvällen är jag antagligen död. Så... Wish me luck.
På med hjälmen, tuta och kör...
:(
Daniel svimmmade inte, bara så att ni vet. Trist tycker jag...
Borttappad tvilling?
AHAHAHAHAAHAHAH!
Vet ni vad min pappa just kom på? Att Silvia på pricken liknar Jokern i Batman!
Det är ju sant! Samma illmariga och luriga leende. Samma konstigt uppåtvända mungipor. Antagligen hade de samma plastikkirurg. Haha, Gud så kul. Det är sant, så sant.
Jag gillar Silvia. Hon är skojig.
Det kungliga bröllopet!
Nu sitter jag här och tittar på vigseln mellan Victoria och Daniel. Det är en massa gamla tanter som tydligen är viktiga som ska kliva in i kyrkan i slow motion, så det är jättetråkigt.
Men nu är Viktoria på väg in! Ooh, det är så spännande detta. Jag hoppas verkligen att någon gör bort sig! Typ snubblar, säger något opassande eller börjar skratta. Gud så kul det skulle vara. Stackars Daniel, han är helt ifrån sig. Förvånar mig inte om han svimmar snart. Stackarn, så nervös han är. Mina föräldrar sa just att han ser ut som Boxer-Robert, reklamsnubben, ya know, och det har de ju så rätt i! Stackars snubbe.
Men visste ni att efter den här vigseln kommer han inte ha ett efternamn? Han kommer tillhöra släkten Bernadotte, men i passet kommer det bara stå Prins Daniel, Hertig över Västergötland. Lite taskigt, tycker jag.
Nu måste jag kolla noga här, för Daniel börjar vingla och är helt askgrå i ansiktet!
Jag återkommer!
Jag, en hammare och tusen rötter att snubbla på. Jag vet, jag är också orolig.
Jag och mina vänner har beslutat oss för att laga och bygga ut en av Agnes gamla trädkojor i skogen. Det ska bli vårat klubbhus och är något sorts sommarprojekt. Såklart är vi medvetna om hur töntigt det här är, men det är liksom halva grejen. Just nu heter det VH:s klubbhus och vårt största problem är att driva ut alla småbarn som tror att de får vara i vår störtcoola koja. De får de inte. Jag tyckte att vi ska sätta hänglås på dörren. Det tyckte Agnes också.
Vi ska måla trädkojan i massa olika färger och bygga till en nedervåning, bygga ut ovanplanet och eventuellt bygga ett torn. Vi tror verkligen att vi kan klara detta.
Som Agnes säger: "Vi har kapaciteten! (slår knuten näve mot handflatan) Det vi nu behöver är bara... (uppgiven min) Vilja och ork..."
Men detta ska gå, sanna mina ord!
Vi har till och med en signaturmelodi/lockrop! "Tudeladihoo!" Helt fantastiskt.
Ungefär såhär började vårt projekt: Vi insåg att byggarbetsplatsen, kojan och plankorna låg i en myrstig, Hugo kastade iväg hammaren så att den försvann och jag sågade mig i tummen.
Vadå det där kommer aldrig att gå bra?
Plusa på Agnes och Pontus så har vi hela arbetsstyrkan!
Mina enda vänner
Detta gör mig glad en sådan här kväll:
- Mina röda träskor, i alla fall jag. Så otroligt opraktiska att gå på rötter med och man kan över huvud taget inte klättra på repstegar med dem. De är precis som jag. Små, opraktiska och kassa på en hel del. Men allt detta på ett mycket charmigt sätt, såklart (dessutom är jag ju så himla knallröd, stenhård och blänkande, så jag ser många likheter).
- Myggmedel. I need to say no more, right?
- VH. VikingsHill alltså.
- Beas gäststuga, den är varm.
- Min nya "Stockholms Transport och Fordonstekniska Gymnasium-keps.
- Och här borde jag antagligen skriva ner mina vänner också. Det är så man gör, har jag hört. Och jag gillar ju faktiskt er en hel del. Hade det inte låtit så fånigt hade jag sagt att ni är mina syskon. Istället kan ska jag säga att ni är mina plastsyskon, för det låter bara hemskt. Som en hög med skyltdockor jag måste leka med bara för att ingen gillar mig. Jättehärliga att krama är ni, hårda som fan och stela som pinnar. Mmm, mysigt.
Alice och Bea - The true story
Jag läste just i Liisas blogg, och där nämnde hon lite kort hur jag och Bea blev vänner. Jag tycker förstås att det är en historia värd att berätta, så här kommer den, in i minsta lilla detalj:
Det var en gång en liten skola, som hette Backeboskolan. I förskolan på den lilla skolan gick två små flickor. Den ena var blond och blåögd och gick gärna runt i färgglada batiktröjor (som faktist var riktigt fula). Den andra flickan var en brunhårig pytte-filur som försökte efterlikna en prinsessa samtidigt som hon hängde upp och ner i ett träd. Dessa små flickor hette Bea och Alice. De kände inte alls varandra, såhär i början av förskolan. Men så en dag fick Alice och Bea i uppgift att gå in i ett rum och vässa pennor medan alla andra barnen lekte. Så de små flickorna satte sig med dessa tusental av pennor och började vässa. Och vässa. Och vässa. Det var ett evinnerligt arbete. De fick både både blåsor på händerna och kramp i fingrarna, sanna mina ord (det är faktiskt sant, vi fick blåsor). Efter ett tag började de forma arbetet till en lek. Av en outgrundlig anledning var pennorna helt plötsligt mycket, mycket sjuka och pennvässarna maskinen som skulle få dem friska igen. Det blev en massa: "så ja, det kommer göra jätteont, vi veet! Men det blir bättre sen, vi loovar!". Den här maskinen gjorde tydligen väldigt ont, men sen var man frisk som en nötkärna! Flickorna var inte sadistiska eller så, även om den här sagan tyder mycket på det. På något sätt var det bara jättekul att plåga stackars de stackars pennorna. Någon timme senare var pennorna vässade och flickorna var de bästa vänner man kan tänka sig!
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar!
Där har vi den. Fin historia, right? Egentligen undrar jag mest varför jag och Bea var tvugna att sitta instängda i ett rum som totala främlingar medan de andra barnen fick leka hela dagen. Slavarbete, eller vad?
Vi försökte faktiskt leka om den här leken i tvåan, bara för att testa liksom. Det var så jävla tråkigt. Vi satt där, helt spända och bah: "Eh... Lilla pennan... Du kommer klara dig sååå bra...!" Hela liken blev jättekrystad och vi slutade nästan direkt. Så den idén gick i stöpet.
Men där har ni den i alla fall! Härligt för er att få veta mitt och Beas vänskaps ursprung!
Här har vi oss då! Plus Liisa också!
Testa att skriv ordet hungrig en massa gånger. Det är ett otroligt fult ord. Ni kommer förstå vad jag menar!
Det har hänt något mycket underligt med mig. Två dagar i rad har jag vaknat (av mig själv) innan klockan tio på morgonen.
När senast hände det egentligen? När jag var åtta? Sju år sedan? Försöker någon få mig att inse att jag kommit ur min två års tid av tonårströtthet? Det skulle ju i och för sig inte skada. Men det är konstigt det här, mycket mycket konstigt. För att citera någon av mina vänner, jag minns tyvärr inte alls vem det var: "Hm... Poirot".
Kanske beror det på det kärleksfullt hatade ljuset. Det är en bra gissning. Men det är ändå konstigt!
Nu är klockan inte ens elva och jag har redan duschat, klätt på mig kläder (okej, inte riktigt, men jag jobbar på det) och frukost... Pappa, vill du göra?
Jag är konfunderad.
Jag älskar sommar.
Jag älskar sommardagar när de är som varmast och längst.
Jag älskar att sitta ute sena sommarkvällar omgiven av vänner.
Jag älskar hur man hatar att det aldrig blir mörkt på natten.
Jag älskar hur man med gemensamma krafter täcker för fönstret med allas kuddar och väskor och sedan inser att det finns ett fönster till.
Jag älskar att ligga och fnissa åt att kuddhögen och alla hårda väskor snart kommer ramla ner på Manfred.
Jag älskar att komma på att jag ligger bredvid Manfred och att väskorna kommer landa på mig också. Eller vänta, det gör jag inte...
Jag älskar att sitta vid havet och se solnedgången glittra orange över vattnet.
Jag älskar att några timmar senare kunna titta på soluppgången över samma hav.
Jag älskar att sitta på någons gräsmatta och inse att klockan är över tolv och att föräldrarna glömt bort den sena timmen pågrund av det hatade/älskade ljuset.
Jag älskar när en förvirrad förälder ringer tillslut och påpekar den sena timmen och ja... Det var väl inte så mycket mer med det. Var är du? Pontus? Dåså. Kommer du hem? Du vet inte. Nähänä. Ehm, jaha. Det var inget mer. Hejdå då.
Jag älskar att ligga vid vattnet och sola och bada och äta äcklig pastasallad som jag försört med för mycket limepeppar.
Jag älskar att ligga hemma en hel dag och läsa ut bok efter bok under gassande sol.
Jag älskar att bada i Hugos grannes 30-gradiga pool och hela tiden vara lite nervös ifall tanten kommer. Hugo hade tydligen kollat med henne om det var okej...
Jag älskar att ta på mig mina fula älskade röda lackträskor jag haft sedan femman och gå tio meter hem till Pontus (och såklart snubbla 7 gånger påvägen. Rötter och träskor passar inte ihop).
Jag älskar sova bort en hel dag men man vet att det är okej, för det är ju sommarlov.
Jag älskar att elda vid stranden och koka hemmagjort krikonte som bara Manfred är artig nog att låtsas gilla.
Jag älskar att ha benen fulla mede kliande myggbett och tillfredställelsen när man äntilgen lyckas mosa myggjäveln.
Jag älskar att jag inte passar i mina klotrunda solglasögon men att jag har dem ändå.
Kort sagt: Jag älskar sommaren.
Nu grönskar det
Vet ni en sak?
Det är sommarlov. Det är äkta, härligt, långt, varmt, underbart sommarlov. Okej, stryk det där med varmt. Jag håller med, det är inte varmt. MEN DET KOMMER BLI, OKEJ??
Jag älskar sommarlov. Jag älskar allt med sommarlov. Jag älskar sommar, sommar, sommar.
Jag tänker göra en lista på allt jag älskar med sommarlov.
Nu ska jag göra lista, hejdå.
SOMMAR!
När man inte längre har något att prata om...
Jag och lillasyster Ellen igår:
Ellen: Heter du Alice?
Jag: Ne.
E: Heter du Alicia?
J: Ne.
E: Heter du Liisa?
J: Ne.
E: Heter du Bea?
J: Ne.
E: Heter du Ann-Marie?
J: Jah.
E: Hej Ann-Marie.
J: Hej.
E: Heter du Åberg?
J: Ne.
E: Heter du Berg?
J: Ne.
E: Heter du Holm?
J: Ne.
E: Heter du Stefan Holm?
J: Jah.
E: Hej Ann-Marie Stefan Holm.
J: Hej.
E: Har du en hund?
J: Ne.
E: Har du en katt?
J: Ne.
E: Har du en fisk?
J: Ne.
E: Har du en fågel?
J: Ne.
E: Har du en mittemellan?
J: Jah.
E: Hej Ann-Marie-Stefan-Holm som har en mittemellan.
Såhär höll leken på i tjugo minuter till. När ingen orkade mer var jag Ann-Marie Stefan Holm, 47 år, 2,32 m lång, bosatt i Röda Havet och ägare av en prima Mittemellan.
Det var en kul lek tyckte jag.
Chang Hang Chong - The place to be!
Svar från Liisa-Fisa her self angående Farväl:
Men alice jag bor faktiskt inte i kina så du kommer inte få några coola vykort eller så. Kan skicka en på globen om det känns bättre... Hahha! :) Men ni får lova att inte glömma mig nu bara för att jag bor långt bort i bland! Okej? :D
Jahapp... Det var ju en smärre besvikelse. Hur coolt skulle det inte vara om Liisa var tvungen att pendla från Kina varenda morgon? Tänk er: "Var bor du?" "Jag bor i Stockholm." "Jaha, Liisa, var bor du?" "Jag? Jag bor i Chang Hang Chong, Kina du vet!"
Och då skulle jag kunna hälsa på henne i Chan Hong Chonh hela tiden! Åh, vad kul vi skulle ha!
Jag och Liisa besöker Kinesiska Muren!
Jag, Liisa och någon random tjej iförda kinesiska folkdräkter!
Jag och Liisa adopteras av kungen och drottningen på väg hem från Kina.
Den där sista bilden känns lite sådär. Men vem vill inte få tillfälle att vara nära Silvia? Hm, okej, det där var en retorisk fråga...
(Och förresten, vadå hej Paint?)
Instruktioner till låtsaspromenader.
Såhär gör du:
1. Ring en kompis. Utan vänner är promenaden meningslös.
2. Gå utanför dörren. Gå sedan tjugo meter till. Sätt dig ner på en strand/bänk på berg. Möt upp med personen innan eller vänta där.
3. Gå inte mer. Nu är gå-delen av promenaden slut.
4. Prata. That's the point.
5. Nu är klockan mycket och du skulle vara hemma för en halvtimme sedan. Oups. Ignorera faktum.
6. Dina föräldrar ringer och säger att "lilla vän, du skulle faktiskt vara hemma för en halvtimme sedan. Var är du?"
7. Du svarar: "Ute och går... Vart? Jadu, långt borta... Nej, jag vet inte var jag är... (du sneglar mot ditt hus som är inom synhåll) ...Jamen, vi bara gick lite... Men jag vet väl inte, Kummelnäs kanske... Nej, jag är inte hemma snart.... Det kommer ta lång tid att gå tillbaka, vi måste ju hitta först och så.... Jag vet inte, halvtimme kanske?... Jag vet, förlåt mamma... Du det är dålig täckning här, vi hörs!"
8. Grattis, du har just vunnit ännu en extra halvtimme.
9. En dryg halvtimme senare går du de tjugo metrerna hem. Du har nu gått på en fyrtiometerspromenad.
10. Mission completed.
Farväl
Jag är jätteledsen. För en massa saker, till exempel för att jag inte har någon glass hemma. Men högst upp på den sorgsna listan ligger Liisa-har-flyttat-till-en-annan-värdsdel (likamed civiliserat område. Hon bor inte i skogen som oss andra längre) -hemskheten.
Detta suger. För nu kommer det ta en och en halv jävla timme för henne att komma ut till den djupa skogen. Fatta vad hemskt. Säkert kommer hon hitta nya coola vänner som inte klättrar i träd eller springer runt med pinnar i äkta Danne-stil. Hon kommer aldrig mera (förutom de veckor hon bor hos sin mamma...) kunna gå på låtsas-kvällspromenader med mig (instruktioner till dessa prommenader kommer senare).
Och så måste hon gå upp helt sjukt tidigt. De dagar som jag går upp kvart i sju går Liisa upp klockan sex. Så nu måste kvinnan gå upp... Fem? Halv fem? Förstår ni hur stort detta problem är? Liisa gör nog inte det, för hon är sjukt morgonpigg. Men om det var jag som var tvungen att gå upp halv fem skulle jag kräva att skolan förflyttades. Närmare mig alltså.
Liisa... Jag kommer sakna dig. Lova att skriva!
Stjärnklart
Jag ser upp mot stjärnorna. Natten är klar och lite kylig. Men stjärnorna värmer mig, de är så nära inatt.
”Hej” ropar jag och vinkar. ”Hej, hej!”
Om jag ställer mig på tå kan jag nästan nå dem, ja, om jag sträcker mig riktigt noga. Jag önskar att jag kunde räkna dem. Ett, två, tre, fyramiljoner. Och fler därtill.
Jag sätter mig ner i en sandlåda. Parken är tom, så som parker är på nätterna. Jag lägger mig i den kalla sanden och ser åter på stjärnorna. När jag kommer fram ska jag räkna dem allihop. Jag ska se varenda en. Vinka till alla och säga ”Hej. Hej, hej!”
Jag kom till skolan varenda dag, fast jag undrade alltid varför. Jag gick genom korridorerna som en vålnad och förundrades över att folk så lätt såg förbi mig. Jag kunde gå genom en packad korridor, men utan att röra någon. Jag rörde inte någon, för jag fanns inte. Inte på det sättet som räknades. Inte på riktigt. Om jag ställde mig vid en vit vägg och verkligen tvingade någon att titta på mig, ja då skulle denna någon titta, men denna någon skulle inte se. Denna någon skulle se linjer och skuggor, färger och former som tillsammans målade en kropp. Ja, denna någon skulle se min kropp, men aldrig mig.
Jag tror att varje människa är en stjärna. En stjärna som alltid väntar på en. Jag ligger i sandlådan och ser på alla människor som blinkar åt mig. De blinkar bara för mig i natt. Inatt kan de se mig, det vet jag. Det är därför jag vinkar, för jag ser att de vinkar tillbaka. Jag ser Karlavagnen, både den lilla och den stora. Jag ser Orions bälte, men sedan ser jag inga fler stjärnbilder. Jag kan inga fler. Men jag lovar, att när jag kommer fram ska jag lära mig allihop. Samtidigt som jag vinkar till stjärnorna och säger ”Hej. Hej, hej!” ska jag fråga vilken plats de har i den här världen.
Hemma fanns jag. Där pratade man med mig, man bad mig att komma och äta och man lade märke till när jag inte skött disken. Jag tror nog att de älskade mig. De ville mig alltid väl, men det var aldrig någonsin någon som orkade se efter varför det aldrig var väl för mig. Mitt verkliga jag fanns inte där. Mitt verkliga jag fanns ingenstans, bara i rummet längst in i mig och dörren till det rummet låste de andra för länge sedan. Låste och kastade bort nyckeln. De berättade för mig att det som bor där inne är något hemskt och fel. Att om jag öppnade dörren dit skulle jag bli hemsk och fel igen. Men även med den dörren låst var jag hemsk och fel. Jag försökte dölja det där som var så hemskt och fel, det som var mitt verkliga jag. Det var därför jag var så tom. Det var därför jag inte fanns.
Jag undrar vad som håller mig kvar här på jorden. Vad som verkligen håller mig kvar. Inte är det kärlek från andra människor i alla fall. Och inte är det kärlek till andra människor heller. Tyngdkraften, skulle min pappa påstå. Tyngdkraften. Men om jag nu trotsade tyngdkraften, skulle jag vara fri då? Om jag tog ett riktigt skutt, hoppade rakt upp, skulle jag hamna hos stjärnorna då? Ett hopp. Skulle det räcka?
Jag fanns inte. Jag förstod det och jag stod inte ut med det. Jag ville finnas för andra än mig själv, jag ville synas på andra ställen än när jag såg mig själv i spegeln. Jag hatade det. Jag hatade de andra som fick mig att hata mig själv. Jag hatade att hata. Man kommer till en gräns då man inte orkar hata mer. Antingen slutar man hata, man slutar hata sig själv, man slutar hata andra, man slutar hata allt. Eller så kan man inte det. Då sitter hatet för djupt, då finns endast hat kvar. Jag hade bara hat kvar. Och då finns det inget man kan göra.
Om jag ska räkna stjärnor vill jag räkna även dem som inte syns. De som är så långt borta att vi ännu inte kan se dem. Och om varje människa nu är en stjärna skulle jag vara en av dem som inte syns. Just därför är det viktigt att jag räknar med dem.
Och helt plötsligt hade jag nått den där gränsen. Och med gränsen kom känslan av att ha fått nog. Att nu var jag mätt, jag kunde inte äta mer, hur hårt de än tryckte ner det i halsen på mig. Och den känslan gör en massa konstiga saker med hjärnan. Den gör att man går till badrummet och snor ett paket rakblad från sin pappa. Den gör att man sedan packar ner rakbladen i väskan och väljer att lämna mobil och nycklar hemma. Den gör att man går till skolan som vilken dag som helst. Och att man efter skolan går och sätter sig på trottoarkanten och sitter där tills natten kommer och alla har gått hem. Den gör att man går in i en tyst och stjärnbelyst park.
Den gjorde att jag hamnade här.
Jag tror att smärta bara är något vi inbillar oss. Ifall vi inte låtsas om den så finns den faktiskt inte på riktigt. Antingen tror jag det, eller så hoppas jag. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att jag hoppas på att jag tror rätt när jag ser rakbladen blixtra till i ljuset från stjärnorna. Försiktigt tar jag upp ett grässtrå och skär det mitt itu. Så lätt. Jag ser upp mot stjärnorna där jag ligger i sandlådan. Ett, två, tre, fyramiljoner. Hej. Hej, hej. Jag drar en tunt, tunt linje på överarmen. Testar känslan. Det svider till och blod börjar sippra fram. Jag höjer armen. Den klarröda färgen lyser fint mot stjärnorna. Jag ser framför mig hur jag går där uppe i harmoni med resten av människorna. Jag undrar vilken stjärna som kommer representera mig. Om jag kommer lysa svagare och längre bort än alla andra. Kanske blir jag den som lyser starkast. Jag lägger ett rakblad mot handleden. Inte ett enda moln kommer hindra mig när jag trotsar tyngdkraften. Stjärnklart. Inatt är det min tur att få en riktig plats här i världen.
Stjärnorna är ju till för alla, eller hur?
Attans.
Idag fick jag ett Sms från webbshoppen Bubbleroom:
"GRATTIS, du är en av de utvalda som får 100 kr av oss! Handla på Bubbleroom.se före Söndag så får du 100 kr rabatt!"
Oh yes! tänkte jag. Glatt surfar jag in på bubbleroom.se och väljer ett finfint halsband för 129 kr. Då behöver jag ju bara betala 29 spänn, great! Jag lägger halsbandet i min "shoppingbag" och klickar vidare till "Kassan". Helt plötsligt står det:
Total kostnad: 227 kr.
Vafan? Det visar sig att frakten kostar 100 spänn. Jahapp...
Nu fick jag ju för fasen ingen rabatt alls! Lurendrejeri skulle jag vilja kalla det. Ge falska förhoppningar till ett stackars barn också. Jäkligt dyr frakt, kan man kanske samanfatta det.
Swosh, swosh, swosh, swosh, swosh, och där spolades idén om ett nytt halsband ner i toaletten.
Humhumhum
Jag hade en gång en båt
Med segel och blablabla
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du, var är den nu?
Jag bara undrar, var är den nu?
Den låter vägrar lämna mitt huvud. Och det är jätteirriterande att jag inte vet vad som kommer efter "med segel och..."
Då sjunger jag "Med segel och ...humhumhum..." och humhumhum-biten sjunger man jättetyst, så det blir liksom:
MED SEGEL OCH humhumhum MEN DET VAR FÖR LÄNGE SEN, SÅ LÄNGE SEN!
Vänta lite, jag ska göra en visit hos min vän Google... "Med segel och ruff och köl."
Både ruff och köl är mycket fula ord. Nästan så fula att humhumhum är snäppet finare.
Ungefär lika fula som Carl Philips tårtspade är tråkig...
