Jag läste just i Liisas blogg, och där nämnde hon lite kort hur jag och Bea blev vänner. Jag tycker förstås att det är en historia värd att berätta, så här kommer den, in i minsta lilla detalj:

Det var en gång en liten skola, som hette Backeboskolan. I förskolan på den lilla skolan gick två små flickor. Den ena var blond och blåögd och gick gärna runt i färgglada batiktröjor (som faktist var riktigt fula). Den andra flickan var en brunhårig pytte-filur som försökte efterlikna en prinsessa samtidigt som hon hängde upp och ner i ett träd. Dessa små flickor hette Bea och Alice. De kände inte alls varandra, såhär i början av förskolan. Men så en dag fick Alice och Bea i uppgift att gå in i ett rum och vässa pennor medan alla andra barnen lekte. Så de små flickorna satte sig med dessa tusental av pennor och började vässa. Och vässa. Och vässa. Det var ett evinnerligt arbete. De fick både både blåsor på händerna och kramp i fingrarna, sanna mina ord (det är faktiskt sant, vi fick blåsor). Efter ett tag började de forma arbetet till en lek. Av en outgrundlig anledning var pennorna helt plötsligt mycket, mycket sjuka och pennvässarna maskinen som skulle få dem friska igen. Det blev en massa: "så ja, det kommer göra jätteont, vi veet! Men det blir bättre sen, vi loovar!". Den här maskinen gjorde tydligen väldigt ont, men sen var man frisk som en nötkärna! Flickorna var inte sadistiska eller så, även om den här sagan tyder mycket på det. På något sätt var det bara jättekul att plåga stackars de stackars pennorna. Någon timme senare var pennorna vässade och flickorna var de bästa vänner man kan tänka sig!

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar!

Där har vi den. Fin historia, right? Egentligen undrar jag mest varför jag och Bea var tvugna att sitta instängda i ett rum som totala främlingar medan de andra barnen fick leka hela dagen. Slavarbete, eller vad?

Vi försökte faktiskt leka om den här leken i tvåan, bara för att testa liksom. Det var så jävla tråkigt. Vi satt där, helt spända och bah: "Eh... Lilla pennan... Du kommer klara dig sååå bra...!" Hela liken blev jättekrystad och vi slutade nästan direkt. Så den idén gick i stöpet.

Men där har ni den i alla fall! Härligt för er att få veta mitt och Beas vänskaps ursprung! 



Här har vi oss då! Plus Liisa också!