Hejjjj.

Jag kanske ska berätta lite om min praovecka.

Dag ut och dag in har jag stått och snittat blommor. Alla sortsers blommor. Rosor, nejlikor, liljor, amaryllis. Allt vad det kan vara. Ibland har jag även fått sopa golv och plantera hyacinter.

Såhär såg en dag ut för mig:

Klockan tio över nio anlände jag, lite för sent. Jag går direkt in i köket och klunkar en kopp kaffe, tar sedan med mig ännu en ut i butiken. Där står jag och väntar på att någon ska märka mig i morgonkaoset. Tjugo över nio slänger någon en stor bukett taggiga rosor i famnen på mig och placerar mig framför en bänk med en rakbladsvass skarpell i handen. "Kom bara ihåg att om du skärd dig trcker du allt vad du har mot såret och sedan åker vi till akuten." Jaaså... Jahaja, tack för det uppmuntrande pepptalket.

När klockan började dra sig mot tolv smet jag iväg snabbt som attan och tillbringade en timme på något skabbigt Ormingelunchställe med Victor och klagade på hur hemskt blomsteraffär respektive LIDL är. Ätit flottiga hamburgare och hatat personalen. Ganska mysigt faktiskt!

Men sedan var det bara att traska tillbaka till bänken och skarpellen och snitta igen.

Min prao var inte bäst, men inte sämst. Jag menar, det var trots allt inte jag som moppade golven på McDonald's... Just sayin' Ponuts... Det var ganska läskigt att snitta blommor, för man hamnade i någon sorts trans efter cirka 20 stycken och då försvann koncentrationen och jag kunde när som helst ha snittat av mig tummen.

En gång fick jag faktiskt göra några buketter! Och tro det eller ej, men det kom faktiskt in en snubbe och köpte min bukett. Fatta vad nöjd jag var. Log lite menande mot honom och nickade mot buketten. Tror inte han fattade någonting. Men vafan, det var ju ganska coolt tycker jag.

När jag kom hem på kvällarna var jag helt slut. Helt, helt slut. Mina fötter smärtade för varje steg jag tog. Tydligen är jag inte van vid att stå upp hela dagarna. Vekling...

Men nu är praoveckan över och jag välkomnar skolan med öppna armar. Två veckor kvar till jullov!

Huvudet värker.
Fötterna värker.
Ryggen värker.
Fingrarna värker.

Idag har jag snittat typ femhundra blommor, sopat golv och druckit en onämnbar mängd kaffe i sex timmar.
Nääe, men jag tycker det är kul med prao.
Verkligen.
Nej.

Hej.

Jag hade planer på ett jättefint inlägg idag.
Men vet ni vad? Jag orkar inte.
Så.
Inlägget får vänta.
Jag är så jävla trött.



Såhär känner jag mig just nu.
Göm mig, ta bort mig.

Imorgon ska jag ut på prao.

Jag ska vara fem dagar i en blomsteraffär. Och det skulle säkert vara jättemysigt, kul och lärorikt om det vore någon annan än jag som praoade där. Men nu är det så att det är jag som ska praoa och det är mycket synd för blomsteraffären.

Jag har nämligen tagit död på varenda växt jag någonsin ägt. Jag överdriver inte. Varenda. Det är inte bara det att de vissnar lite. De dör verkligen. Den senaste blomman jag hade i min ägo var en ljusgul, fin ros. Åååh, den kan jag ha i mitt rum, tänkte jag. Två veckor senare såg den fina rosen ut såhär:



Snustorr, genomdöd och brun. Så fort man nuddade krukan eller blomman bröts en kvisst av eller en hög med blad rammlade ner. Den var verkligen död, utplånad, mördad.

Jag har lite ångest för att jag ska döda alla deras blommor. De kommer ju liksom hata mig och så kommer jag bli skyldig dem en massa pengar. Och det skulle vara aspinsamt också.

"VEM HAR VATTNAT MIN SHUPOSHUPOBLOMMA SÅHÄR MYCKET?? DEN HAR DRUNKNAT, BORTOM ALL RÄDDNING."

"Hehe... Jag är rädd för att det kan vara jag... Förlåt...! Döda mig inte!!"

Jag är rädd att inte ens ett par perfekta hundvalpsögon kan rädda mig i det här fallet. Det här kommer gå dåligt. Riktigt dåligt.

Idag har jag säkert ägnat två timmar åt att städa och julpynta mitt rum. Det började med två söta tomtedockor i fönstret. Sedan spårade jag ur lite. Nu är mitt rum belamrat av julskit på varenda ren yta. Det blev... Fint. Jag försöker i alla fall bygga upp rätta stämningen. Även om jag inte är riktigt taggad på jul. Jag försöker, och det genom att göra om mitt rum till julens paradis.



Sänggaveln är självklart omlindad med en plastgransjirlang och en ljusslinga.



Här är en egen kreation. En guldbricka, två ljus, några julkulor och en jätteful glittersak. Jag vet inte riktigt hur den blev till, men det kändes bra medan jag höll på... Vet inte riktigt hur det känns nu... Lite sådär, tror jag.



Mina små juldockor. Fina, right?



Julfilten ligger självklart på sängen. Om jag ska vara ärlig är det där inte alls en julfilt. Den är bara röd.


Kan jag tillägga att jag har haft väldigt tråkigt idag?

Julmusik spelas på högsta volym i hela huset.
Jag och syster rotar i kartonger fulla av adventsljusstakar och hemmagjorda lertomtar.
Wow, det är verkligen jul snart.

Jag både trivs med vintern och hatar den.

Jag hatar att det är så kallt att man får ont i huvudet efter en minuts utomhusvistelse. Jag hatar att jackan jag måste ha under vintermånaderna får mig att likna en korv. Jag kan inte heller påstå att jag roas av sena bussar och blåa fingrar. Blöta fötter, mörka dagar, is i håret.

Men idag gick jag av bussen två stationer tidigare för att kolla om sjön i närheten hade frusit tillräckligt mycket för att isen ska vara stark nog att gå på. Och då insåg jag att jag trivs med vintern också. För det var ganska mysigt att gå där, helt själv längs en snökantad väg. Granarna tyngdes ner av snöhögar. Isen var tjock nog att gå på. Jag traskade runt längs kanten av sjön ett tag och tittade på den glittrande pudersnön. Och just då trivdes jag rätt rejält med vintern. Promenaden hem från min lilla sjö gav mig såklart blåa fingrar och huvudvärk, men ändå börjar känslan av kall luft i lungorna blandas med tanken på jul och mjuka soffor, koppar med te och fönstren som visar virvlande snöfall.

På måndag när jag springer genom snöslasket i ostabila skor i ett misslyckat försök att hinna med bussen kommer jag hata vintern med alla krafter jag har. Såklart. Men med min vinterpromenad i tankarna och en varm filt svept om mig trivs jag med vintern.

Tills vidare, i alla fall.

Idag var jag på gymnasiemässan. Fyfaaaan. Stress, stress, stress. Hundratals femtonåringar som springer runt runt i cirklar utan att veta vart de är påväg och runt omkring överallt försöker folk värva en till just deras gymnasium.

"Hallå, tjejen! Har du funderat något på att gå bygg??"
"Heeeej! Vill du gå psykologi? Kom in, kom in!"
"Tjaa! Vill du gå hos oss?? Kom, ta en broshyr! Ta den nu! TA DEN."

Jag vågade inte säga nej heller, så jag stod där och nickade glatt åt bygggymnasiet, psykologin och alla jävla broschyrer. Fick en hel påse tillslut, endast full av dessa broschyrer. Tömde just min påse och insåg att det blev en massor...

Mediagymnasiet
Östra real
Globala gymnasiet
Juridikgymnasiet (hur faan hamnade den där? Jag kan inte ens minnas att jag fick den! Någon måste smugit ner den i min påse....)
Designgymnasiet
Psykologigymnasiet
Hantverksakademin
Nacka gymnasium
Stockholms Internationella Restaurangskola
Bromma gymnasium
Och sist men inte minst... Åre Gymnasium.

... Say waaaaaat? Varför skulle jag vilja gå i gymnasiet i Åre? Varför? Och vad fan gör de på Stockholmsmässan? Försöker de sno elever? Som en liten parantes under loggan står det även "Välj skidåkning som individuellt val!"

Asså jag gillar ju inte ens att åka skidor. Varför tog jag den här broschyren? Jag kunde bara sagt nej tack på ett artigt och trevligt vis och sedan gå därifrån. Men neeeej. Jag ska tydligen sticka till Åre. Bra jobbat Alice. Bra.

Men den där Stockholms Internationella Restaurangskola-broschyren kan jag faktiskt förklara. Jag och Liisa ville ha latten de delade ut vid deras monter. Så vi gick glatt fram och sa att vi var minsann intresserade av deras utbildning. När de frågade om det var Kök eller Servering vi ville gå svarade vi med ett självsäkert Kök! Och det skulle vi aldrig ha gjort... För då började hon prata. Och prata. Och prata. Stod säkert där i tio minuter och flackade med blicken mellan henne och kaffemaskinen och log artigt. Minns inte ett ord av vad hon sa. Förutom det sista.

"Har ni några fler frågor, tjejer?"
"Öh... Jaa... Kan man få en latte?"

Vi fick en latte. Till slut.

Om någon mer ska dit nästa år eller så, här kommer ett tips.

FÅ ALDRIG ÖGONKONTAKT MED NÅGON.

När ni väl har fått det är det kört. Jag och Liisa gick förbi Ecole Francais, Franska Skolan. Vi började asgarva och tänkte oss själva sitta där med alla fransktalande och franskainriktade elever. Och då får jag ögonkontakt med en av representanterna. Hon ler glatt och börjar ta ett steg mot mig. Snabbt som fan viskar jag till Liisa att hon ska titta åt ett annat håll och sedan vänder vi och går i motsatt riktning. Bort, bort, bort. 

Man måste vara tuff om man ska överleva gymnasievalet. Här råder djungelns lagar. Äta eller ätas.

Jag skulle föredra äta. Så kom ihåg. UNDVIK ÖGONKONTAKT.

Jag var hos SYO:n idag.

Fyyyy fan.

Hon är döläskig. Babblade på om massa gymnasium hit och dit. I och för sig var det därför jag kom dit. För att prata om gymnasium. Men det var läskigt ändå.

Hon bara snackade och snackade. Och jag fattade ingenting av hennes jävla tabeller och diagram. "Jaa, här ser du att går du Natur natur måste du läsa Matematik 1, 2 och 3. Dessutom om du tittar här måste du även läsa Kemi, fysik och biologi... Blablablaaa"

Natur verkar förjävligt. Bara massa matte och NO... Och ändå funderar jag på att gå det. Det är brett och bra. Man kan komma in precis vart man vill då, om man har tillräckligt bra betyg. Låter ju bra, tycker jag. Men jag kommer fan inte palla. Plugg, plugg, plugg.

Istället funderar jag på Sam Journalistik på Östra Real. Den linjen verkar rolig! Man får typ öva skrivande, retorik, få en del publicireat och så. Och jag gillar att skriva, så why not? Men vad tycker ni? Någon som har en rolig linje att tipsa om? Behöver hjälp!

Får fan ångest över all den här gymnasiestressen.

Idag hände något konstigt i klass 9e2. Nästan hela skolan var borta, vi var helt själva i de döda korridorerna. Sjuorna var på någon teater, åttorna var ute på prao och alla nior förutom vi och en annan klass var på gymnasiemässan.

Så där gick vi då i vår ensamhet under lunchrasten. Så samlades klassen och helt plötsligt bestämdes det att vi skulle ha snöbollskrig.

Jaha? tänker ni då. Snöbollskrig, vem har inte snöbollskrig liksom?

Men om ni tänker så känner ni inte klass 9e2. Vi är den ambitiösaste, töntigaste, mesigaste klassen i hela Myrsjöskolan. På gott och ont. Men att vi skulle få för oss att göra något så otroligt förbjudet som att ha ett snöbollskrig var för mig en helt främmande tanke. Lite osäkra var vi först. Ska vi våga? Vi vågade.

Jag blev mulad två gånger och kläderna var lite småfuktiga hela dagen efteråt. Och såklart tappade jag bort skåpnyckeln i snöyran och kunde inte hitta den sen.

"Du hittar den sen till våren, höhöhö!" ropar klasskompisarna. Tack grabbar, känner stödet!

Men jag blev faktiskt glatt överraskad över min klass våghalsighet! Det är bra jobbat hörni! Snart kanske vi slutar infinna oss vid lektionssalen fem minuter innan lektionen börjar också! Ett fint framsteg!

Jag har fyra rader Marabou Daim och en halv flaska Pucko.
Myser under två duntäcken iförd de fulaste kläderna jag kunde hitta.
Chattar lite, läser lite, chillar lite.
Jag har det himla bra just nu.

 
Stockholms förorter i snöstorm är fan inte kul. Jag fryser överallt, från topp till tå. Trots strumpbyxorna under jeansen, sockorna i skorna och halsduk, mössa och vantar går det bara inte att hålla sig varm.

Det värsta är väntan på bussen. Som vanligt failar SL att hålla busstiderna och man får stå där och stampa i marken för att hålla värmen. Håret är blött av snöfall, händerna ändrar färg från röda till lila och fötterna försvinner en bit i taget. Och när bussjäveln äntligen kommer är den smockfull. Enda anledningen att jag kom på över huvud taget var att jag smet in genom bakdörren när någon skulle av. Och väl där inne stinker det blöta dunjackor och slask.

Jag gillar inte att vintern har kommit. Alls.

Egentligen borde det vara rätt lätt att skriva en låt. Man behöver bara skriva någon mesig kärlekssmörja på engelska.

"Hold me close to your heart
Don't let us be apart
You're my dreams, my morning and my night
So please, hold on tight."

Lägg på lite gitarrplink, en cool jazzröst och här har vi vinterns stora hit. De innehåller liksom ingenting. Aldrig någonting. Svenska sånger innehåller inte heller ett dyft. Så länge man skriver någon rääändom skit blir det ju bara så coolt och annorlunda!

Jag menar.... Marcus Krunegård, Håkan Hellström, Veronica Maggio... Deras låtar är bra och fina, visst, men säger de något egentligen? Nepp. Så därför borde alla kunna skriva låtar. Jag kanske ska skriva vidare på det där lilla tjotafräset jag skrev där uppe, och sedan skicka in till Lilla Melodifestivalen! Så kan jag stå där i mitten av scenen, vickandes på höfterna och iförd rosa jeans och en glittrig liten scarf.

Det här är en bra idé. Jag skulle bara skämma ut mig inför hela Sverige. Men om jag ska göra det behöver jag två stycker bakgrundsdansare också! De ska stå bakom mig och vifta med luftiga tygremsor som är fästa vid handleden. Det här kommer bli så ballt. Jag kommer säkert med också. Sedan vinner jag säkert och får åka till Bulgarien eller något annat konstigt land! jag gillar den här idén mer och mer...

Så... Jag behöver två frivilliga bakgrundsdansare. Jag tar gärna emot förslag.
Tack.

Jag fryser. Asmycket.

Och jag borde verligen inte göra det, för jag har dubbla strumpbyxor, dubbla tröjor och dubbla strumpor. Raggsockor och ylletröjor borde kunna hålla en liten flicka varm om vintern. Men inte i klassrum Gul5 i Myrsjöskolan, för där ligger temperaturen på härliga 18 grader. För er som inte redan visste det är 18 grader kallt. Jättekallt.

"Kall luft stimulerar hjärnan. Ni tänker lättare i kalla klassrum!"
Citat NO-lärare.

Jag skulle trivas om det var sissådär 23-25 grader. Men här på Myrsjöskolan gillar lärarna att frysa ihjäl sina elever, så jag får bara uthärda.

Igår såg jag värdlens manligaste tv-serie.

Spartacus - Blood and Sand.

Krig. Våld. Blod. Slowmotionscener.

Varje slag/hopp/svärdsving/duckning skedde slowmotion. Blodet sprutade. Tänder flög. Huvuden högs av. Det var så manligt och testosteronladdat att jag garvade mig igenom hela avsnittet. Pontus och Hugo tyckte att det var asballt.

"Mer blod! DÖDA HONOM! Kolla specialeffekterna! AAAAH, kolla på huvudet som föll av! Faaan vad coolt!"

Sedan såg vi lite på Spiderman 3. Jag tycker den är jättebra... Särskillt slutet. Asfint. Medan alla satt uppe i soffan och bah: "Men åååh, fan vilket lamt slut! Töntigt..." låg jag på golvet och snyftade och torkade tårarna i hemlighet. "Aaah, men jag håller med grabbar! Snyft. Töntigt... Asså... Astöntigt... Typ."

Kände mig jättemesig och fånig. Men hallå. Superskurken ångrar att han dödade Peters farbror och har ångest över det varje natt, när han egentligen bara försökte hitta pengar till sin sjuka dotter och Peter och hans bästa vän blev kompisar igen, precis innan han dog.

Det var faktiskt vädligt sorgligt alltihop.

Idag var jag hos tandläkaren. Det var... Obehagligt. Nu ska jag i fem enkla steg berätta varför det är obehagligt att gå till en tandläkare.

1. Själva mottagningen. De mesgula väggarna, den jättekonstiga lukten och så alla dessa brutalt fula tavlor. Vad är det med tändläkare och ful konst? Det är ju så att man mår illa. Vill ju bara slita fram en tuschpenna och kladda över skiten!





Ser ni??? Dessa två bilder heter Asful och Skitful på min dator just nu. Jag ska radera dem när jag är klar med det här inlägget.... DE ÄR SÅ FULA. Jag hatar sådana här tavlor! Lite fyrkanter och sträck i flammiga färger, jaa, men nu blev det ju jättebra! Fint jobb, fint jobb! Lovar att någon av mina läsare har gjort de här tavlorna och blir jätteledsen nu. ... Men hallå? Varför skulle någon av mina läsare ha gjort det, och sedan har de bara hamnat på Google? Långsökt, Alice.

2. Väntrummet. Den spända tystnaden. Man sitter och smygtittar på gubben mitt emot, som har fula byxor på sig. Och när tandläkaren sedan kommer och ropar: "Alice?" och svaret kommer i form av ett käckt Ja, i falsett. Och när man sedan ska hälsa på varandra. "Erik." "Alice." Skakar hand. "Hej hej!" "Hejsan..!"

3. Sedan hatar jag den där lilla promenaden till rummet man ska vara i! Den sker alltid under tystnad och med jättedålig stämning.

"Kom, hitåt!"
"Okej!"
"Vi ska vara i 6:an!"
"Jahaja!"

4. Stoljäveln! Konstig, ful och så måste man ligga obekvämt! Huvudet liksom lutar nedåt! Så lägger man sig där och då visar det sig förstås att han har satt stolen för lågt, så då måste man ju höja den. Tystnad. Det enda som hörs är lite ljud när stolen åker uppåt. Tittar åt ett annat håll. Rakt upp i taket (där det för övrigt var en affisch på en liten segelbåt som höll på att krocka med en stor segelbåt, och så en affisch på Bamse). Tystnad. Pinsamt.

5. Själva tandläkarakten! Först stoppar killen in den där spegeln och håller på och vispar runt så att jag nästan kräks. Och som att det inte var nog börjar han skrapa på tänderna med en jävla pinne! Jag är alltid jätterädd att han ska slinta med den och råka hugga mig i tandköttet... Men det är ju en sådan absurd känsla! Man ligger med munnen på vid gavel, i en jättekonstig stol, och bredvid en sitter en kille och vevar runt en vass metallkrunk på tänderna! Tänk om man inte visste att folk går till tandläkaren, så såg man bara allt det från fönstret utanför. Man skulle liksom bah: SAY WAAAAAAT?

Jag höll även på at börja skratta hela tiden, så jag var nog en besvärlig pasient. Dessutom fick jag inget klistermärke! Bara för att man är femton betyder det inte att man är mogen... Jag hade längtat efter att få ett, okej?

Jag har en vän (Ja, jag har faktiskt vänner). Hon heter Kristin Bobeck. Det är hon som är min insperationskälla och musa. Det är faktiskt hon som håller den här bloggen drivande och hjälper mig att skriva även när mitt engageman svackar! När allting känns mörkt och svårt, finns hon där som ett skinande ljus.

Jag vill tacka dig, O du mysigt tjatande vän, för att du hjälper mig att hålla modet uppe!

SÅ THÄNK YO VÄRY MUTCH KRISSAN, DU ÄR TYP ASBALL.