Jag både trivs med vintern och hatar den.

Jag hatar att det är så kallt att man får ont i huvudet efter en minuts utomhusvistelse. Jag hatar att jackan jag måste ha under vintermånaderna får mig att likna en korv. Jag kan inte heller påstå att jag roas av sena bussar och blåa fingrar. Blöta fötter, mörka dagar, is i håret.

Men idag gick jag av bussen två stationer tidigare för att kolla om sjön i närheten hade frusit tillräckligt mycket för att isen ska vara stark nog att gå på. Och då insåg jag att jag trivs med vintern också. För det var ganska mysigt att gå där, helt själv längs en snökantad väg. Granarna tyngdes ner av snöhögar. Isen var tjock nog att gå på. Jag traskade runt längs kanten av sjön ett tag och tittade på den glittrande pudersnön. Och just då trivdes jag rätt rejält med vintern. Promenaden hem från min lilla sjö gav mig såklart blåa fingrar och huvudvärk, men ändå börjar känslan av kall luft i lungorna blandas med tanken på jul och mjuka soffor, koppar med te och fönstren som visar virvlande snöfall.

På måndag när jag springer genom snöslasket i ostabila skor i ett misslyckat försök att hinna med bussen kommer jag hata vintern med alla krafter jag har. Såklart. Men med min vinterpromenad i tankarna och en varm filt svept om mig trivs jag med vintern.

Tills vidare, i alla fall.