Idag var jag hos tandläkaren. Det var... Obehagligt. Nu ska jag i fem enkla steg berätta varför det är obehagligt att gå till en tandläkare.

1. Själva mottagningen. De mesgula väggarna, den jättekonstiga lukten och så alla dessa brutalt fula tavlor. Vad är det med tändläkare och ful konst? Det är ju så att man mår illa. Vill ju bara slita fram en tuschpenna och kladda över skiten!





Ser ni??? Dessa två bilder heter Asful och Skitful på min dator just nu. Jag ska radera dem när jag är klar med det här inlägget.... DE ÄR SÅ FULA. Jag hatar sådana här tavlor! Lite fyrkanter och sträck i flammiga färger, jaa, men nu blev det ju jättebra! Fint jobb, fint jobb! Lovar att någon av mina läsare har gjort de här tavlorna och blir jätteledsen nu. ... Men hallå? Varför skulle någon av mina läsare ha gjort det, och sedan har de bara hamnat på Google? Långsökt, Alice.

2. Väntrummet. Den spända tystnaden. Man sitter och smygtittar på gubben mitt emot, som har fula byxor på sig. Och när tandläkaren sedan kommer och ropar: "Alice?" och svaret kommer i form av ett käckt Ja, i falsett. Och när man sedan ska hälsa på varandra. "Erik." "Alice." Skakar hand. "Hej hej!" "Hejsan..!"

3. Sedan hatar jag den där lilla promenaden till rummet man ska vara i! Den sker alltid under tystnad och med jättedålig stämning.

"Kom, hitåt!"
"Okej!"
"Vi ska vara i 6:an!"
"Jahaja!"

4. Stoljäveln! Konstig, ful och så måste man ligga obekvämt! Huvudet liksom lutar nedåt! Så lägger man sig där och då visar det sig förstås att han har satt stolen för lågt, så då måste man ju höja den. Tystnad. Det enda som hörs är lite ljud när stolen åker uppåt. Tittar åt ett annat håll. Rakt upp i taket (där det för övrigt var en affisch på en liten segelbåt som höll på att krocka med en stor segelbåt, och så en affisch på Bamse). Tystnad. Pinsamt.

5. Själva tandläkarakten! Först stoppar killen in den där spegeln och håller på och vispar runt så att jag nästan kräks. Och som att det inte var nog börjar han skrapa på tänderna med en jävla pinne! Jag är alltid jätterädd att han ska slinta med den och råka hugga mig i tandköttet... Men det är ju en sådan absurd känsla! Man ligger med munnen på vid gavel, i en jättekonstig stol, och bredvid en sitter en kille och vevar runt en vass metallkrunk på tänderna! Tänk om man inte visste att folk går till tandläkaren, så såg man bara allt det från fönstret utanför. Man skulle liksom bah: SAY WAAAAAAT?

Jag höll även på at börja skratta hela tiden, så jag var nog en besvärlig pasient. Dessutom fick jag inget klistermärke! Bara för att man är femton betyder det inte att man är mogen... Jag hade längtat efter att få ett, okej?