Imorgon ska jag ut på prao.

Jag ska vara fem dagar i en blomsteraffär. Och det skulle säkert vara jättemysigt, kul och lärorikt om det vore någon annan än jag som praoade där. Men nu är det så att det är jag som ska praoa och det är mycket synd för blomsteraffären.

Jag har nämligen tagit död på varenda växt jag någonsin ägt. Jag överdriver inte. Varenda. Det är inte bara det att de vissnar lite. De dör verkligen. Den senaste blomman jag hade i min ägo var en ljusgul, fin ros. Åååh, den kan jag ha i mitt rum, tänkte jag. Två veckor senare såg den fina rosen ut såhär:



Snustorr, genomdöd och brun. Så fort man nuddade krukan eller blomman bröts en kvisst av eller en hög med blad rammlade ner. Den var verkligen död, utplånad, mördad.

Jag har lite ångest för att jag ska döda alla deras blommor. De kommer ju liksom hata mig och så kommer jag bli skyldig dem en massa pengar. Och det skulle vara aspinsamt också.

"VEM HAR VATTNAT MIN SHUPOSHUPOBLOMMA SÅHÄR MYCKET?? DEN HAR DRUNKNAT, BORTOM ALL RÄDDNING."

"Hehe... Jag är rädd för att det kan vara jag... Förlåt...! Döda mig inte!!"

Jag är rädd att inte ens ett par perfekta hundvalpsögon kan rädda mig i det här fallet. Det här kommer gå dåligt. Riktigt dåligt.