Igår såg jag värdlens manligaste tv-serie.

Spartacus - Blood and Sand.

Krig. Våld. Blod. Slowmotionscener.

Varje slag/hopp/svärdsving/duckning skedde slowmotion. Blodet sprutade. Tänder flög. Huvuden högs av. Det var så manligt och testosteronladdat att jag garvade mig igenom hela avsnittet. Pontus och Hugo tyckte att det var asballt.

"Mer blod! DÖDA HONOM! Kolla specialeffekterna! AAAAH, kolla på huvudet som föll av! Faaan vad coolt!"

Sedan såg vi lite på Spiderman 3. Jag tycker den är jättebra... Särskillt slutet. Asfint. Medan alla satt uppe i soffan och bah: "Men åååh, fan vilket lamt slut! Töntigt..." låg jag på golvet och snyftade och torkade tårarna i hemlighet. "Aaah, men jag håller med grabbar! Snyft. Töntigt... Asså... Astöntigt... Typ."

Kände mig jättemesig och fånig. Men hallå. Superskurken ångrar att han dödade Peters farbror och har ångest över det varje natt, när han egentligen bara försökte hitta pengar till sin sjuka dotter och Peter och hans bästa vän blev kompisar igen, precis innan han dog.

Det var faktiskt vädligt sorgligt alltihop.