Jag kommit in i målbrottet allihopa.

Grattis Alice! Du var lite senare än alla andra, men kul att du äntligen kom dit! Hur känns det? Känner du dig vuxen nu? Som en riktig man? Du kan i alla fall trösta dig med att du kom före Justin Bieber! Men vänta nu... Vem kommer inte före Justin Bieber?

Nej, men jag är hes. Jättejättehes. Och när jag blir hes blir jag inte som andra människor, ni vet sådär knastrigt och knarrigt. Jag låter exakt som att jag har kommit in i målbrottet, fast gånger tusen!

Just nu sitter jag och sjunger för mig själv. Det låter verkligen förjävligt. Har aldrig hört en värre sångröst. Tonerna bryts, höjs en oktav eller blir helt enkelt något annat och jag kan inte göra ett dugg åt det.

Behöver jag säga att jag älskar det? Det är så kul. Så länge det bara håller sig till det här och jag inte blir sjuk nu till lovet är det bara roligt. Men om jag måste ligga hemma och sjuka mig hela lovet - Då blir jag sur.

Jag har precis gjort chokladpudding. Eller gjort är kanske att ljuga. Jag har blandat mjölk och pulver till en sörja som jag ställt in i kylen. Jag tror faktiskt att det kommer bli gott, hur otroligt det än låter.

Imorgon fyller min lillasyster år. Elva år. Jag kan knappt fatta hur stor jag kände mig när jag gick i femman och var elva år. Det var ungefär då jag och Liisa skulle åka in till Orminge och köpa toppar (ett töntigt substitut för BH:ar som endast består av en tygremsa, lite resår och några axelband, för små elvaåringar som inte har några riktiga bröst, men önskar att de har det) på Lindex för att vi var så stora och i femman hade man faktiskt topp!

Nu är jag fyra år äldre men känner mig inte ett dugg annorlunda. Jag tycker att jag var precis såhär stor som jag är nu när jag var elva. Och folk som var två år äldre än mig då tyckte jag såg ut som folk som är två år äldre än mig nu gör. Jag kommer ihåg när man gick i förskolan och tyckte att sexorna var så himla stora. Nu kan jag titta på de där töntiga små tolvåringarna och inte fatta hur de framstod som stora på ett enda sätt. Och jag tänkte alltid att på högstadiet,  då var man ju praktiskt sett vuxen. Nu känner jag mig inte ett dugg vuxen, men tänker att på gymnasiet, då jäklar...

Kommer jag fortfarande sitta när jag är fyrtio år och tänkta att jag är inte riktigt vuxen än, men när jag blir fyrtiofem, då är jag så vuxen en människa kan bli? Det är ganska komiskt att jag antagligen kommer sitta där vid fyrtiofem års ålder och fortfarande bara vara en tioåring som vill klättra i träd.

Nu när jag läste igenom detta kom jag på att det är ganska kul att inlägget började med chokladpudding och slutade med en personlighetskris. Svårt att hålla den röda tråden kanske?

Det här kommer bli mitt 290:de inlägg. Ballt va? Nej, okej inte riktigt... Men när det är 300 - Då jäklar! Då blir det kalas med saft och kakor, men ingen tårta, för tårta är äckligt. Tårta innehåller endast grädde och grädde, det är inte så gott. Asså det är ju inte äckligt, men gott? Nej. Bara en massiv klump av grädde. Blä. Min svenskalärare skulle nog inte godkänna det här stycket, för jag har skrivit grädde och tårta ungefär fem gånger efter varandra.  

Appropå blä. Ni vet Klimpen i Bert? Han har en astuff skinjacka med nitar och annat pimp, och på ryggen står det tejpat med vid cool tejp: BLÄ.

Är inte det typ det absolut coolaste man kan skriva på en jacka? Blir man inte lite avundsjuk? Jag blir. Funderar faktiskt själv på att skriva BLÄ på min skinkacka, så kan jag vara lika cool som Klimpen. Men det kanske skulle vara lite härmit. Jag ska komma på något annat coolt att skriva.

Nu har jag spårat ut lagom mycket för idag och ska fortsätta med SO:n. Och om min mamma läser det här (som jag vet att hon gör) så har jag inget vettigt att göra anyway, så det är inte jättelegistigt av mig att blogga på lektionen. Så det så.

Igår var jag barnvakt. Mina barn är rätt smarta, måste jag säga... Eller ja... Sötsugna i alla fall...

Femåriga Greta tar fram sin loppa som hon gjort under dagen. Tidigare har hon sagt att hon inte hunnit skriva något i den och jag ser också att alla flikarna är helt vita och oskrivna. Men vi ska ändå leka, jag ska välja ett tal mellan ett och fem. Tre, väljer jag, och sedan rosa.

Greta: "Gör tio stycken grodhopp precis NU!"
Jag: "Men jag kan ju inte göra grodhopp på bussen!"
Greta: "... Näe, det förstås... OJ, vänta jag läste fel! Ge en tårta till Greta, står det!"
Jag: "Hm... Står det verkligen så Greta?"
Greta: "Jaa!"
Jag: "Jahaja.... Men dåså... Hm... Får jag leka?"
Greta: "Nej! ... Det är bara... Jag... Som kan."
Jag: "Jaså, verkligen?"
Greta: "Jaa!!"
Jag: "Greta... Kan det möjligtvis vara så att du hittade på orden själv, alldeles nyss?"
Greta: "Eh... Nej... Fniss fniss"

Bra försök tjejen... Men jag är rätt klipsk jag med, när det kommer till kritan....

Bea och Teo
Liisa och Didrik
Agnes och Johan

Tänkte bara säga det. Jag är inte bitter. Nej.

Asså vad är det med alla dessa människor som loggar ut och in cirka 20 gånger på msn? Det stör mig jättejättemycket. Till slut får jag bara lust att klicka in på den här personen och skrika: MEN JA. DU ÄR INLOGGAD, VI FATTAR DET. SLUTA FÖRSÖKA FÅ UPPMÄRKSAMHET NU FÖR FASEN!

Inte för att man kan skrika på msn.. Skicka ett röstklipp går alltid, men det blir konstigt. Så, skriva. Asså... Whatever Alice, ingen bryr sig om dina små notes for yourself.

Men i alla fall. Har hört många som bah: Aa, asså när jag har tråkigt brukar jag logga in och ut på msn några gånger för att folk ska se mig och börja chatta!

MEN BÖRJA CHATTA SJÄLV, DITT PUNDO.

Får lust att välja en bild där jag ser ut såhär:



Och sedan döpa mig till det här:

"Hej jag är en snuskpotta på femton år som inte kan ta egna initiativ och som älskar att täcka skärmen hos andra med min inloggning hela tiden. Hoppas verkligen att ni ser mig och om ni inte gör det loggar jag in igen. Detta gör jag endast för att ingen vill prata med mig, och jag förstår inte att det här får mig att verka ännu mer patetisk."

Ja, jag är lite irriterad. Märks det?

(Och ja, det kan vara så lätt att det bara är folks internet som laggar.)

Asså jag är så trött.

Hur tror ni min engelskalärare skulle reagera om jag la mig sprattlade lite på golvet? Inte positivt, skulle jag tro.

Igår natt sov jag fem timmar. Och i natt stängde jag inte ner datorn förän vid tolv. Grattis Sherlock, du har hittat svaret på gåtan "Vad gör Alice trött idag." Mycket clever av dig, duktigt.

Nej, men jag börjar oroa mig för mig själv. För ett år sedan gick jag alltid och lade mig i tid, släckte någon gång efter tio. Nu har rebell-Alice anlänt och hon släcker inte lampan förrän efter tolv. Detta sabbar rätt mycket för Snäll-Alice, för hon är alltid trött dagarna igenom. När klockan ringer halv sju på morgonen säger Snäll-Alice rätt osnälla saker om Rebell-Alice, men när klockan tickar mot tio på kvällen är morgonen redan glömd och Rebell-Alice tar över igen. Det här börjar bli ett problem för mig. Jag måste göra något åt det!

"Hej alla KP-läsare! Jag har en fråga till Annika och Daniel: är jag schizofren? Jag gör alltid saker på kvällarna som jag inte vill. Först tänker jag att jag ska sova tidigt, men sedan gör jag inte det i alla fall. Är det något fel på mig? Är det här normalt? Mamma säger att jag måste sova mera, men när jag förklarade för henne förstod hon inte. Jag blir jätteledsen över det här. Jag vet inte vad jag ska göra längre, ni måste hjälpa mig!"

// Orolig smultronälskare 

Vad tycker ni? Ska jag skicka in?

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHHAHAAHAH.

Andningspaus.

HAHAHAHAHAHAHAHHAH.

Carola – God Jul önskar vi er alla

HERREGUD. LYSSNA PÅ DEN HÄR LÅTEN.

Den går såhär: God jul önskar vi er alla. God jul önskar vi er alla. God jul önkskar vi er alla. Och ett go-ott nytt år.

Sedan på engelska.
Sedan på... Såhär: Lala-lalala-lalala, lala-lalala-la, la-lalala-lalaaaaaaa. Lalalalalalalaaaaaaaaaa.

OCH SEDAN I SLUTET BÖRJAR CAROLA SKRIKA. Goood juuul! Och en kör av barnröster svarar henne. Good juuul! 

Hon skriker igen! Och gott nytt ååår! Här svarar barnen igen.

Ni anar inte hur mycket jag började garva. Vad är det här för svensk skit på en trevlig julsång??

(Spola fram till 1,38 om ni vill höra Carola skrika till barnen. Varför säger jag om för? Ni måste.)

När jag vaknade (för cirka tjugo minuter sedan) stapplade jag in i min systers rum för att kolla vad klockan var. Jag lyfte upp huvudet mot fönstret och det var snö över fakking allt! Här ligger man och sover i lugn och ro, så vaknar man till en annan årstid! Men jag gillar det! Faktiskt!

Jag kände att jag var tvungen att göra något sådär filmaktigt och fint, så jag sprang uppför trappan och in i köket. Snabbt slet jag upp altandörren och tog ett nätt litet barfotasteg ut i snön. Eller... Det blev inte så nätt, för det var myyycket kallare än jag trott, så i själva verket hackade det ganska mycket, satte liksom ner millimeter för millimeter av foten i snön. Det var skitkallt. Men jag stod där några sekunder och försökte se storsint ut medan jag insöp denna vínter. Jag hade inte en aning om vad jag egentligen gjorde där ute, men jag kände att jag var tvungen att göra någonting med mitt fina utskutt. Så jag ryckte åt mig en klump snö, tryckte ihop den till en snöboll och slängde den snabbt i marken en halvmeter framför mig.

Sedan hoppade jag snabbt in i köket igen och stängde dörren. Jag var faktiskt jättenöjd över att jag gått ut där och kastat en liten snöboll, ett litet sätt att hälsa vintern välkommen. Men sedan insåg jag att jag bara vatit ute sådär sju sekunder och att man inte ser särskillt graciös och storsint ut när man står och darrar i snön och sedan kastar en snöklump i marken.

Synd.

Nu har jag satt på Carolas Jul. Jag ärar snön med julsånger istället. Men jag hatar Carola. Kan hon sluta darra och skrika hela tiden? Hon sabbar julefriden.

KrIIiiIiiIIIiiiiIstus till JoooOOoooOOrden är KoOooOoOmmen, OooOoos är en frääÄäÄälsare fööÖöööÖdd!

Fult.

Hej.

IIIIIHHH.

Jag har fått en moppe! Den är så fin och vacker och bra och liten! Jamen titta, precis som jag då! Höhöhöh.
Nämen, fick en moppe för 8 000 i femtonårspresent av mormor och morfar och nu när höstrean kommer hugger jag till som en kobra! 

Men den är så fin! Jag blir så lycklig. Min fader har varit och hämtat den idag, men eftersom att jag är för lat för att gå ner i garaget och ta en bild tar jag en från google.

FIN, RIGHT??

Jag älskar Totally Spies. Fullständigt IQ-befriande, lättsamt och faktiskt... Roligt. Det här avsnittet handlar på något mystiskt sätt om ett fotbollslag som ska ta över världen.

De fäller hela tiden kommentarer som:

"Kom igen tjejer, nu kör vi!"
"Jag skulle JÄTTEGÄRNA stanna och bli kidnappad, men jag måste verkligen gå nu!"
"Vi kommer loss snabbare än du kan säga inkast!"
(En tjej har just sparkat en boll med övernaturlig styrka och är på väg mot våra hjältar för att fånga dem) "Wow, jag skulle verkligen vilja veta var du tränade dina lår!"

Skurkarna ska alltid hämnas något som hände när de var små. "Jag kunde blivit stjärna för jag var bäst av dem alla. Men jag fick inte vara med, jag var inte tillräckligt hård. Så nu ska de få igen. Jag har skapat världens hårdaste fotbollslag som ska möta dem alla i en match ända till slutet!!"

Men herregud, get over it...

Jag älskar att titta på det här, men det är verkligen inte bra för självförtroendet. Dessa tre tjejer har alla tjockt och vackert hår, är skitsmala med stora bröst, får alltid snygga hunkar att bli kära i dem och kan köra lite kung fu och några frivolter i högklackat. Åh juste, de är superspioner och asrika också!

Snacka om att ge falska förhoppningar till små barn om hur det är att vara tonårstjej...

Idag skulle jag och Bea ur och springa. Jag älskar tanken på att springa! Jag ser mig själv springa på en grusväg bredvid en liten åker, skitsmal och vältränad med tights och någon sportis t-shirt, ständigt leende. Men när jag sedan vörjar springa bara hatar jag det. Så jäkla hemskt, jobbigt och jävligt tråkigt.

Så jag och Bea sprang inte, vi gick. En och en halv timme tog det för oss att gå typ sek kilometer, eller vad det var. Och nu är jag helt slut och vill bara gå och lägga mig och dö under ett bord, eller typ tvinga min lillasyster att massera mig... Mmh.. Det skulle alllt vara något det...

Men i alla fall, precis när jag och Bea var tillbaka utanför mitt hus svischar något reflexvästklätt förbi och stannar vid min dörr.

"Tjena...flås...tjeje...pust...!"
"Men pappa! Fan vad du skräms! Vad gör du här??"
"Har varit och sprungit lite..."
"Hur långt?"
"En mil bara... Inte så mycket, bara ettt halvt Stockholm Halvmarathon! Femito minuter tog det, slog rekord!"

Man bah: JAHA. Men fan vad kul för dig då, bara för att jag är trettio år yngre och har så dålig kondition att jag kunde varit trettio år äldre... Det känns lagom kul att bli omsprungen av sin fader på 45 och som förövrigt har sprungit en massa Stockholms-lopp där jag bara brukar stå och tjocka i mig powebars som jag egentligen ska dela ut till löparna...

Bra pappa, riktigt kul för dig!

Asså jag råkar ofta ut för den där Du-går-och-sjunger-för-dig-själv-och-så-visar-det-sig-att-någon-står-i-närhete-och-hör-grejen.

Häromdagen gick jag ut från min tomt påväg någonstans och sjöng högt på någon bortglömd låt när det visar sig att det står en kille på busshållplatsen. Skitpinsamt, tycker jag och skyndar mig iväg medan jag undrar om han hörde mig. När jag kommit en bit bort från honom testar jag att sjunga igen, för att se om jag sjöng så pass högt att det hördes. Jag är ju inte sådär jättebra på att sjunga, så det lät väll inget vidare om man ska vara ärlig... Då tittar jag åt vänster och ser att grannen står och bygger på något fem meter ifrån. Jag avbryter mig snabbt som attan i sången. Han nickar lite bistert mot mig som hälsning. "Hej" piper jag fram och springer därifrån snabbt som vinden. Fast jag var liksom mitt i en asbrant backe, så jag sprang bara några meter, sedan blev jag för trött...

Samma sak har hänt mig en annan gång när jag var liten men med en annan granne. Då stod jag och rensade vår bajsiga kaninbur och fulsjöng ashögt på "Fångad av en stormvind" gör mig själv. Jag sjöng sådär jättelänge och tyckte väl antagligen att det lät ganska bra, så jag sjöng ännu högre och med ännu mer inlevelse. Så kommer plötsligt min storasyster asgarvande emot mig och pekar upp mot granntomten. Där står Grannen Gunnar och meckar med sin bil och ler asbesvärat mot mig. jag tystnade direkt, kan jag säga.

Sedan var jag jätterädd att stöta på den här grannen i flera månader efteråt, för jag skämdes asmycket över den där pinsamma situationen... Så alla våra möten vid soptunnan blev jätteawaward och krystade eftersom att jag bara blev knallröd som en tomat i ansiktet och sprang därifrån så fort jag kunde...

Jag förstår verkligen inte hur ni människor orkar klicka in er på min blogg varje dag fastän jag är så kass på att uppdatera att jag inte är värdig att ha en enda läsare... Men sluta för guds skull inte besöka mig nu, för jag tänkte börja göra mig värdig er igen! Jag fick en sådan fin komplimang av Ella att jag bara fick lust att skriva lite smått här igen.

Satteh.

Kan väl bara säga att jag har en blåsa på tungan som gör svinont. Varje gång jag petar på den med tänderna blir jag jätteledsen, men jag kan ändå inte låta bli att peta! Fick ett tips att jag skulle spräcka den, men det vågar jag ju inte! Det kommer smaka bajs i hela munnen! Asså... Inte för att min blåsa innehåller bajs, men ändå. Vad innehåller blåsor egentligen? Vatten?

Det jobbiga med den här situationen är att jag börjar prata lite sluddrig tack vare den här blåsan. Fast grejen är att blåsan inte alls gör ont när jag pratar, det är liksom helt onödigt. jag bara gör så för att den ska märkas, så attt folk kan tycka synd om mig lite mer tror jag. Fast är inte helt säker, orsaken är fortfarande oklar.

Och som grädden på moset (vadå grädden på moset? Vem har grädde på mos? Och vilket mos? Potatismos? Äckligt.) har jag bränt mig på tungan! Så min tunga är ett enda område av skador just nu.

Som ni förstår lever jag ett väldigt hårt och jobbigt liv, så var bara tvungen att lätta på hjärtat lite. Det var allt jag ville ha sagt ikväll (och vilka bra saker sen!), så nu säger jag god natt och sov gott!