Idag skulle jag och Bea ur och springa. Jag älskar tanken på att springa! Jag ser mig själv springa på en grusväg bredvid en liten åker, skitsmal och vältränad med tights och någon sportis t-shirt, ständigt leende. Men när jag sedan vörjar springa bara hatar jag det. Så jäkla hemskt, jobbigt och jävligt tråkigt.

Så jag och Bea sprang inte, vi gick. En och en halv timme tog det för oss att gå typ sek kilometer, eller vad det var. Och nu är jag helt slut och vill bara gå och lägga mig och dö under ett bord, eller typ tvinga min lillasyster att massera mig... Mmh.. Det skulle alllt vara något det...

Men i alla fall, precis när jag och Bea var tillbaka utanför mitt hus svischar något reflexvästklätt förbi och stannar vid min dörr.

"Tjena...flås...tjeje...pust...!"
"Men pappa! Fan vad du skräms! Vad gör du här??"
"Har varit och sprungit lite..."
"Hur långt?"
"En mil bara... Inte så mycket, bara ettt halvt Stockholm Halvmarathon! Femito minuter tog det, slog rekord!"

Man bah: JAHA. Men fan vad kul för dig då, bara för att jag är trettio år yngre och har så dålig kondition att jag kunde varit trettio år äldre... Det känns lagom kul att bli omsprungen av sin fader på 45 och som förövrigt har sprungit en massa Stockholms-lopp där jag bara brukar stå och tjocka i mig powebars som jag egentligen ska dela ut till löparna...

Bra pappa, riktigt kul för dig!