Asså jag råkar ofta ut för den där Du-går-och-sjunger-för-dig-själv-och-så-visar-det-sig-att-någon-står-i-närhete-och-hör-grejen.

Häromdagen gick jag ut från min tomt påväg någonstans och sjöng högt på någon bortglömd låt när det visar sig att det står en kille på busshållplatsen. Skitpinsamt, tycker jag och skyndar mig iväg medan jag undrar om han hörde mig. När jag kommit en bit bort från honom testar jag att sjunga igen, för att se om jag sjöng så pass högt att det hördes. Jag är ju inte sådär jättebra på att sjunga, så det lät väll inget vidare om man ska vara ärlig... Då tittar jag åt vänster och ser att grannen står och bygger på något fem meter ifrån. Jag avbryter mig snabbt som attan i sången. Han nickar lite bistert mot mig som hälsning. "Hej" piper jag fram och springer därifrån snabbt som vinden. Fast jag var liksom mitt i en asbrant backe, så jag sprang bara några meter, sedan blev jag för trött...

Samma sak har hänt mig en annan gång när jag var liten men med en annan granne. Då stod jag och rensade vår bajsiga kaninbur och fulsjöng ashögt på "Fångad av en stormvind" gör mig själv. Jag sjöng sådär jättelänge och tyckte väl antagligen att det lät ganska bra, så jag sjöng ännu högre och med ännu mer inlevelse. Så kommer plötsligt min storasyster asgarvande emot mig och pekar upp mot granntomten. Där står Grannen Gunnar och meckar med sin bil och ler asbesvärat mot mig. jag tystnade direkt, kan jag säga.

Sedan var jag jätterädd att stöta på den här grannen i flera månader efteråt, för jag skämdes asmycket över den där pinsamma situationen... Så alla våra möten vid soptunnan blev jätteawaward och krystade eftersom att jag bara blev knallröd som en tomat i ansiktet och sprang därifrån så fort jag kunde...