Asså inte på riktigt. Bara lite.

Se saker från den ljusa sidan och alltid vara positiv. Leva i nuet och vara vänlig mot allt och alla.

Egentligen är detta mest för att jag vill träffa en sådan där söt liten munk och känna mig relaterad till Dalai Lama. Är inte han bara för fin?

Är han inte världens mysigaste gubbe? Skulle inte ha något emot att ha honom i mitt vardagsrum.

Nu när jag tänker på det har jag faktiskt träffat en liten buddhistmunk. Han kom till oss när vi gick i fyran och var dressad i en fin orange skrud.

Då var vi blott tio år och förstod inte att uppskatta denna fina person på rätt sätt. Vi tyckte nog mest att han var skojig och knäpp.

Typ: "ÖÖH, HAR HAN ETT LAKAN PÅ SIG ELLER?"

Eller: "HÖHÖHÖ, ÄR HANS HUVUD ETT ÄGG KANSKE? HEHEHEH"

Som tioåring har man inte så rolig humor, som ni vet. Särskilt inte vi Backebobarn, vi förstod oss inte på att utveckla den. Men detta var såklart inte något vi sa till honom när han var där. Nej, detta viskades mycket busigt runtom i klassrummet först några timmar efter att han hade gått. Innan dess var vi inte modiga nog att säga så farliga saker.

.

Men jag minns i alla fall att han skulle lära oss hur man andades rätt. Det var jättejobbigt och jag höll på att svimma. Man skulle liksom andas in genom munnen och sedan andas ut jätteaggresivt genom näsan! Typ "mmmmmh andasinmjuktochfint och sen mööööh andas ut en stolochettbordochrestenavköksmöblernagenomenanäsborren." Det blev bara jättehackigt och jag svär på att hälften av barnen fake:ade att de andades ut sitt kök sådär på rätt sätt. Om jag inte minns helt fel fick vi matchande armrörelser till flämtningarna.

.

Det är banne mig lite synd att jag missade att uppskatta detta! Det måste ju varit hur komiskt som helst att bevittna! Eller... Jag menar... Lärorikt och intressant. Förstås... Äh, fan heller. Skrattretande, måste vara vad det var!

Klockan är nu 02.14 och att jag fortfarande är uppe är skamligt. Jag kom just på att jag ska vakna om fyra timmar. Jag vet inte om det bara är jag, men det uppdraget ter sig tämligen omöjligt i nuläget.

Hade jag varit en vanlig tonåring med lite halvdan moral och vanan att se skolan som något att slussa ut och in från, hade jag kanske gett mig själv sovmorgon. Men för mig är det lika omöjligt att skolka hipp som happ som det skulle vara för andra att gasa ner judar.

Egentligen kanske man inte får skämta om sådant där. Är det lika förbjudet att dra ironiska skämt om Förintelsen som att säga neger i ett vanligt samtal? Som att skrika bög till en homosexuell, påstå att kvinnan är underlägsen mannen eller något annat av sammhällets sociala tabun? För i så fall är jag inte bättre än en rasist, homofob eller kvinnohatare och jag måste erkänna att jag känner mig en smula obekväm med det.

Jag funderar på att göra något drastiskt för att få mig själv att somna. Kanske slänga ner mig själv på golvet och tvinga mig att sova där eller göra grodhopp tills jag svimmar. Förmodligen slutar det med att jag lägger mig på höger sida istället för vänster eller kanske, håll i hatten nu, vända på kudden. Kanske försöker jag mig på att räkna får som jag ändå aldrig ser. För sure, visst kan jag räkna dem, men inte är det väl någon som faktiskt ser dem skutta, en efter en över det där obligatoriska staketet? Ja, inte gör jag det i alla fall.

Nu har jag istället för att sova ägnat en kvart åt att noggrant och strukturerat skriva ett blogginlägg. Om min pappa var här nu skulle han kanske skrika så som han skriker åt backhopparna i VM när de gör ett riktigt uselt hopp:

"Det där var asdåligt! Här kan du ju inte stanna! Gå hem och skäms!"

Hemma är jag redan och skämmas tänker jag inte. Men stanna på blogg.se ska jag låta bli och med detta säger jag godnatt.

Godnatt.

Det här med längdskidor, hörni.

Det är ju så fånigt! Massa starka män iförda tighta kropsstrumpor/trikåer/sparkträkter med två plankor fastspända på fötterna. Männen struttar upp och ner för färdiggjorda spår i strävan att vara den första att krossa mållinjen. Det är alldtså en tuff och hård tävling på vem som möjligen kan ta sig fram snabbast på dessa plankor. Som om detta ite vore nog samlas hela världens skidintresserade befolkning runtom dessa män och hejar och viftar med kokäglor och flaggor för att peppa just sin landskämpe att vinna.

Och visst kan det vara förståerligt att folket som är där och hejar känner sig delaktiga och uppslukade av tävlingen, men hur är det då med de utslagna figurerna hemma i sofforna? Alla fäder världen över har stannat upp sina liv, sjukskrivit sig och satt sig i försvarsställning med fjärkontrollen tryggt över bröstet - Allt detta för att bevittna dessa tight klädda män ta sig fram på sina plankor.

Jag vet inte hur det är med er, men efter denna analys funderar jag på människans IQ har blivit felbedömd.

Alldeles nyss satt jag i min ensamhet med en kolakaramellyogurth som inte smakade gott och Skid-VM i bakrunden och fick en plötslig lust att blogga.

And so I did.

Hur är läget här? Tomt? Ja.

Förresten ska jag berätta för er om den här kolkakaramellyogurthen. Jag har länge haft den i min ägo, men jag har haft mina misstankar. Tänk saker i stil med "kolayogurth låter äckligt", "Kolayogurth låter läskigt" och "Kolayogurth låter oberäknerligt". Alldeles nyss tog jag mig i kragen, slet åt mig en burk och bort med förpackningen.

Åh, hemska öde, mina misstankar saknade inte grund. Det smakade usch, faktiskt.

Dagens agenda är något i stil med att utrymma huset snabbt och smidigt. Min fader har nämligen dragit fram elgitarren och någon gammal AC/DC-skiva och nu skakar hela huset (Det låter jättefint pappa, bli inte förolämpad nu). Så... Ciao!