Asså inte på riktigt. Bara lite.

Se saker från den ljusa sidan och alltid vara positiv. Leva i nuet och vara vänlig mot allt och alla.

Egentligen är detta mest för att jag vill träffa en sådan där söt liten munk och känna mig relaterad till Dalai Lama. Är inte han bara för fin?

Är han inte världens mysigaste gubbe? Skulle inte ha något emot att ha honom i mitt vardagsrum.

Nu när jag tänker på det har jag faktiskt träffat en liten buddhistmunk. Han kom till oss när vi gick i fyran och var dressad i en fin orange skrud.

Då var vi blott tio år och förstod inte att uppskatta denna fina person på rätt sätt. Vi tyckte nog mest att han var skojig och knäpp.

Typ: "ÖÖH, HAR HAN ETT LAKAN PÅ SIG ELLER?"

Eller: "HÖHÖHÖ, ÄR HANS HUVUD ETT ÄGG KANSKE? HEHEHEH"

Som tioåring har man inte så rolig humor, som ni vet. Särskilt inte vi Backebobarn, vi förstod oss inte på att utveckla den. Men detta var såklart inte något vi sa till honom när han var där. Nej, detta viskades mycket busigt runtom i klassrummet först några timmar efter att han hade gått. Innan dess var vi inte modiga nog att säga så farliga saker.

.

Men jag minns i alla fall att han skulle lära oss hur man andades rätt. Det var jättejobbigt och jag höll på att svimma. Man skulle liksom andas in genom munnen och sedan andas ut jätteaggresivt genom näsan! Typ "mmmmmh andasinmjuktochfint och sen mööööh andas ut en stolochettbordochrestenavköksmöblernagenomenanäsborren." Det blev bara jättehackigt och jag svär på att hälften av barnen fake:ade att de andades ut sitt kök sådär på rätt sätt. Om jag inte minns helt fel fick vi matchande armrörelser till flämtningarna.

.

Det är banne mig lite synd att jag missade att uppskatta detta! Det måste ju varit hur komiskt som helst att bevittna! Eller... Jag menar... Lärorikt och intressant. Förstås... Äh, fan heller. Skrattretande, måste vara vad det var!