Idag har jag shoppat världens finaste fejkglasögon, världens finaste hatt och världens gulligaste kavaj.

Jag är på ytterst bra humör. Jag blev inte ens gnällig när Agnes bad att få låna pengar till ett par solglasögon, som jag brukar bli. Oftast gnäller jag i en kvart och sedan betalar jag surt sakerna. Men nu slängde jag bara ur mig ett klatt "Visst!" och skuttade iväg mot kassan. Jag borde verkligen shoppa oftare, om det gör mig så glad.



Hälsning till Pontus: GLASÖGON ÄR FINT!

Glitter Text @ Glitterfy.com

Jag är ganska nyss hemkommen från bilsemester i Norge, där vi tittade på berg och vattenfall i några dagar. En av dessa dagar fick min familj för sig att vi skulle ut och vandra. Hurra... Så det var bara att sätta på sig skorna och den varma tröjan och straska iväg ut på bergen och över alla floder.

Min familj blev överdrivet hurtig. De slängde runt kommentarer som:

"Åh, det är så härligt att vara i naturen!"
"Jag får en riktig kick av att snöra på mig skorna och ge mig ut och vandra!"
"Jag tycker att det här är riktigt spännande, som ett äventyr!"
"Hörrni, nu kommer en 90 graders lutande backe, så nu tar vi i och går upp! Hejhå, hejhå, vi till vår gruva gå..."

Det var vansinnigt. Jag var den enda vettiga människan på fem pers, så jag axlade genast rollen som motsträvig och arg tonåring. Jag gick med blicken envist fastklistrad i marken och sa knappt ett ord på hela vandringen, utom möjligtvis "jag är trött", "är vi framme snart?"eller "jag har ont i huvudet". Jag var så jävla sur.

(Nu gjorde jag just en läskig grej. Jag vred lite på huvudet, och då knakade det till i nacken utav bara attan, så att det kändes som att något gick av. Det gör lite ont faktiskt, men den är inte bruten för jag kan ju skriva med fingrarna. Jo, men jag kan vrida på huvudet. Bra. I alla fall, never mind.)

En gång var det faktiskt någon som började sjung "Vi går över daggstänkta berg, fallera!" Gissa om det störde mig.

Efter två och en halv timme var vi framme till fjällstationen, där vi åt lunch. Jag sa knappt ett ljud då heller. Sedan protesterade jag ljudlöst över att gå på alla jävla berg på tillbakavägen, så vi gick landsvägen istället.

Då hände något jättekonstigt. Jag råkade ut för en klassisk humörsvängning och helt plötsligt blev jag jätteglad och pladdrade på som en galning och älskade helt plötsligt alla berg och floder. Den sista halvtimmen gick vi på en stig i spöregn och gissa vem som gick längst fram och sjöng schlagersånger för full hals medan alla andra var rätt bittra?

Jo, jag.

Och vem var på skitbra humör när vi var framme, totalt genomblöta och äckliga?

Också jag.

Jag fattar inte mig själv. Hur är jag funtad egentligen?

Tant från Google som är ute och vandrar.

Idag väcktes jag på värsta möjliga sätt. Ni kanske tror att ni är värst som har blivit väckta av att någon har hält vatten på er eller dragit bort täcket och tänt det tandläkarsstarka ljuset i rummet. Men jag ska berätta för er hur min onda lillasyster väckte mig i morse.

Jag är hos min mormor och morfar just nu, och min morfar har en sådan där underbar säng som man kan höja och sänka olika delar av sängen med en fjärrkontroll (den är otroligt skön den här sängen, och jag känner mig inte alls elak när jag sover i den och morfarn på  70 plus sover sover på bäddsoffan nere i källaren).

När klockan närmade sig tolv tyckte min familj att det var dags att jag skulle vakna, så de skickade in min onda lillasyster. Min onda lillasyster nappade åt sig kontrollen och började utan att väcka mig höja benen och ryggen på sängen. Jag blev skitförvirrad när jag vaknade och och huvudet och benen ostoppbart var påväg uppåt medan magen var kvar i samma nivå som innan. Och till råga på allt låg jag på mage, så det var som att jag gjorde den där sälen-gymnastövningen, fast med en ryggrad som var nära att knäckas.  Egentligen var det mer likt uppvärmningsövningen fällkniven, när man ligger på rygg och så ska man upp-ner-upp-ner och så ska händerna och fötterna nudda varandra i pikformation, fast på mage, vilket är en fysisk omöjliget. Så jag låg där och sprattlade ett tag innan jag kom på rygg, i säkerhet. Sedan sänkte min onda lillasyster ner mig igen. Och upp. Och ner. Och upp. Och ner.
Och där låg jag som en sprattlande fisk.

Det här var så roligt att hela min familj, syskon, föräldrar, rubbet kom in och tittade på mig och skrattade känslokallt. Misshandeln fick inget slut förän min morfar kom in och tyckte att det var elakt. Då, men inte innan, slutade de. Men de gick inte därifrån förän de dragit bort gardinerna och skrattat en sista gång.

Jag har en elak familj.
Och min morgon var hemsk.

Och ben-delen var också uppfälld till max...

Hej, nu är jag här igen.
Hur har ni haft det, hur mår ni?
Har sommar'n varit bra, har ni lekt varenda da'?
Kul att se er igen!

Klapp, klapp.

Det där är en sång som klasserna 1-6 tvingas sjunga för de nya förskolebarnen som anlände till skolan med båt varje skolstart. Detta var en vanlig förteelse om man gick på Backeboskolan. Alla de äldre barnen hatade det. Det kändes jätteskumt att stå i samlad trupp och sjunga dagissånger för en hop nervösa sexåringar som stod ombord på rektorns gigantiska segelbåt. Lärarna älskade det här.

Barnen känner sig så välkomnade!
Tänk så spännande det är!
Åja, du tyckte minsann att det var jätttekul när du gick i förskolan!

Nej, det tyckte jag inte, jag var livrädd. Och så hatade jag min hemska flytväst över allt annat. Jag hade världens finaste klänning på mig och över den tvingades jag ha en sådan där lysorange flytväst med gigantisk krage och ett sådant där mysko rep mellan benen så att flytvästen inte skulle simma iväg om jag ramlade i vattnet. Men flytvästhelvetet förstörde ju min klänning all the time. Den liksom korvades ihop av repet och syntes ju inte ens på grund av den där förbannade kragen! Och till råga på allt var det massa som hade helt vanliga, coola flytvästar i riktiga färger och utan det där säkert livräddande med kolossalt fula repet.




Här är en bild på mig när jag är... Tja, vad ska vi säga? Åtta? Den har inte riktigt någonting med någonting att göra, men jag tyckte att den var så finurlig att den platsade i alla fall.

Det jag ville med det här inlägget och introsången var att säga detta: Hej.

Det var väl ungefär vad jag ville. I'm back on track, helt enkelt.

Bye.