Något jag saknar en massa är att vara liten, ful och att inte bry sig om någonting.
När man kunde slänga på sig något fult klädeslplagg utan att någon brydde sig, man kunde leka hej vilt och rulla runt i lera utan att vara besvärad av att gå runt smutsig hela dagen.
Jag saknar de oändliga lekarna som var styrda med diktatorisk precision och de meningslösa bråken om vem som vann i spelet King.
Jag saknar hur spännande det var vid de sällsynta tillfällen man kunde leka och prata med killarna utan att det blev konflikter, när varje bussresa tillbringades längst bak i bussen, alltid med en Sanning och Konka lek på gång.
Jag saknar hur alla blev tillsammans med alla, men att inga krav ställdes på förhållandet. Jag saknar de enkla dagarna, bristen på press och hur alla bara var, utan att bry sig.
Jag saknar att sitta högt högt uppe i ett träd och dingla med benen, att tillbringa varje rast och varje eftermiddag ovanför marken och leka fåniga lekar utan någon egentlig mening.
Jag saknar att snubbla ner för ett mossbeklätt berg vid dagens slut och ta sig över skolans lilla bäck innan man kom ut på vägen. Att gå barfota på solvarm asfalt på hemvägen under fågelsångsfyllda eftermiddagar och veta att huset ligger bara några tiotal meter bort. Inga trånga bussar, inga högljudda och äckliga tonåringar.
Jag saknar helt enkelt att var tio år, glad, och bekymmersfri.