Jag kände mig lite småsjuk i skolan idag, så jag gick hem.

Bokstavligt alltså, jag gick.

Missade bussen, så det var bara att traska vidare i solskenet. Det tog en hel timme för mig att komma hem... På vägen gick jag förbi ett dagis, där två små killar satt och lekte.

Killarna: Heeej! Vad heter duuu?
Jag: Hej där. Jag heter Alice.
Killarna: Allde?! Höhöhö
Jag: Nej, Alice...
Killarna: Jahaaa! Jag har festis häääär
Jag: Jaha, vad kul för dig...
Killarna: Jag heter Ivar! Och jag heter Albin!
Jag: Hej Ivar, hej Albin.
Albin: Jag har en storasyster!
Jag: Jaha du.
Albin: Hon har en likadant tröja som du!
Jag: Oj då.
Ivar: Hejdå Alice!
Jag: Mm, hejdå.

Asså... Var jag också sådär jäkla pratglad när jag var ett barn? Jag var ju rädd för alla stora, coola männiksor. Jag skulle aldrig i mitt liv vågat börja skrika på en tjej som gick förbi på vägen. Och så är barn rätt elaka. Jag satt och väntade utanför toan någon gång när en helt dagis med barn kommer in.

Ett snorigt barn: Heeeej! Vem är duuu?
Jag: Ingen...
Snoriga barnet: Men... Vad kort du är!
Jag: Mäh! Du är ju banne mig kortare!

Snoriga barnet fnissar och viskar lite med sin kompis.

Snoriga barnet: Du är konstig!
Jag: Men hallå, du då!
Snoriga barnet pekar på sin kompis: Det var han, det var han som sa det!
Jag: Han är också konstig....

1. Jag var faktiskt längre.
2. Vadå konstig? Jag sa ju knappt någonting.
3. Ska inte småbarn hålla käften och lyssna på oss stora och smarta?