Under sportlovet var jag Liisa och Agnes uppe i Agnes fjällstuga. Jag kom på att jag inte riktigt berättat allt vi gjorde där. Eftersom att ingen bryr sig om vad vi gjorde hela tiden tänkte jag köra en kort resumé.

Här är de roligaste händelserna under resan:

- Ni kommer kanske ihåg snöbollskriget? Om inte, läs här. Jag lovar er garanterad skräckläsning.

- Vi var ute i snön när Agnes pappa kom körande med grannarna, han hade skjutat dem en bit. Skrattande kom vi på hur vi såg ut.

Agnes: Hahah, tänk om han har en snygg kille med sig!
Liisa: Eller hur, och här står vi!
Vi tittar mot skotern när den närmar sig. Oj.
Jag: HAN HAR EN KILLE MED SIG!

Snabbt som attan rev alla tre av sig mössan, fluffade till håret, borstade bort snön och log ett sött leende. Det såg så sjukt kul ut, som en film. Sen brast vi ut i gapskratt.

- Jag och Liisa stod och lagade mat. Eller njaa... Liisa lagade mat, jag smsade. Då börjar Liisa plötsligt bete sig som en stjärnkock från något dåligt program.

Liisa: Det är bra att röra såhär, ska ni veta! Dessutom är der bra att hjälpas åt såhär när man lagar mat!
Jag: Men... Vad gör jag egentligen?
Liisa: Du är... Eh... STATIST!

Man bah, tack.

- En av skiddagarna stannade Agnes kvar i värmestugan efter lunchen och pratade med sin kompis i telefon. Jag och Liisa åkte vidare ett tag, men när vi skulle få tag i Agnes hade hennes telefon laddat ur. Jag vet inte riktigt varför, men jag panikade som fan. Vi ville efterlysa henne i nått högtalarsystem, men det fanns visst inte. Tanten i upplysningen tyckte att vi skulle vänta där vi brukade bli hämtade. Logiskt såklart. Vi kom fram till att Liisa skulle ge sig ut på en kort utflykt för att se om hon kunde hitta Agnes, medan jag stannade kvar. Bäst som jag sitter där gick grannkillen förbi. Han borde ha sin mamma i närheten tyckte jag, och hon kanske hade Agnes mammas nummer! Då kunde vi ringa henne. Så jag började ropa lite smått på killen, men han hörde mig inte. Och så försvan han och jag kunde inte springa efter honom eftersom att Liisa inte skulle hitta mig när hon kom tillbaka. När hon tillslut gjorde det utan Agnes kom grannkillen förbi igen (som förövrigt hette Hugo). Då började vi ropa som besatta. Han var liksom den enda vi kände i hela backen. Panikade började vi springa efter honom i våra jävla pjäxor, gormande på Hugo. Vi kom ikapp honom när han satt sig i sin bil med sin pappa.

Vi: HUUUUUGOOOOO! HUGO! HUUGOOOOOOO! VÄNTA! Är ni grannar med Matts och Yrsa??
Hugo: Ehm, joo...?
Vi: Vi har tappat bort Agneees....!
Hugo: Ähum... Okej... Ojdå?

Efter lite förklarning fattade de att vi ville ha Yrsas nummer. Kort därefter hittade vi Agnes. Hugo och hans pappa åkte förskräkt därifrån. Stackars pojke, bli jagad av två deperata tjejer i pjäxor, skrikande över hela parkeringsplatsen... Men det var rätt kul kom vi på efteråt.

- Fireflies. Låten går runt, runt i mitt huvud efter en vecka.

- Allt detta tjejsnack. Det är verkligen fantastiskt hur behövligt och bra det är. Prata av sig, skratta, gråta, klaga. Erkänna, lyssna och bara finnas. Ni boostar mitt självförtroende otroligt med allt det fina ni säger, tjejer. Tack.