FAST DU HAR EN KJOL SOM SITTER SNETT OCH LÄSER DIKTER PÅ FEL SÄTT SÅ KAN JAG LOVA, ALLT ÄR ANNORLUNDA I ETT ANNAT LAND


Asså jag är så konstig. Det är Liisa också i och för sig. Idag var vi på friluftsdag med hela E-laget. Jag, Liisa Bea och Amanda valde att vandra, som de förvirrade själar vi är. Fem kilometer. Jag förstår inte varför, för vandra är inte kul. Vandra kan man göra var som helst, det behöver man inte åka enda till tjotahejti för. Man kan göra det i vardagsrummet till och med. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Skitkul.

I alla fall.

Jag och Liisa blev lite tröta efter sisådär tre kilometer. I världens uppförsbacke såklart. Och vad gör man när man är trött? Lägger sig ner såklart (mitt i en brant backe) (Vi hade grymt mycket kläder, så kallt var det inte i alla fall...)! När vi legat såpass länge att alla redan var tjugo meter framför oss insåg lilla Liisa att det är ju så mycket lättare att krypa uppför backar än att gå! Men Gus så bra tänkte vi, och så började vi krypa. (Jag behöver väl inte tillägga att vi är femton år? Och att vi kröp?). När resten av gruppen insåg att vi fattades vände de sig om. Vilket vi inte märkte, så glatt kröp vi vidare. Helt plötsligt tittar vi upp, och alla står och stirrar mycket oartigt och väldigt skeptiskt på oss. Vi tyckte att det var väldigt skojigt att vi såg så dumma ut. Så då fick vi lägga oss ner igen för att skratta lite. Men ingen brydde sig om oss, vi fick gå sisådär femtio meter bakom alla.

Och no way att vi tänkte springa ikapp.

Dum idé...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0