Skolan igen.

Seriously, it's killing me. (Och nu gör jag det igen, pratar engelska utan en riktig anledning. Svenskasvenskaengelskasvenskasvenska. Det är konstigt. Varför gör man så? Svenska som är så fint! Vi har ju ord som vårta, orter som Kårböle och namn som Eggbert. Varför skulle man dumpa svenskan? I lööve it! Ser ni? Svensk stavning i alla fall.)

I alla fall. Två dagar i sträck har jag gått till skolan och inte släppts därifrån förrän vid halv fyra. DET ÄR INTE KUL. Jag erkänner, det är kul att träffa alla små vänner man har där, men resten? Nej tack.

Idag var det egentligen meningen att hela e-laget skulle ha en "slapp kickoff" och bara sitta och snacka och mysa vid Boo-badet. Men nej, det regnar, så kickoffen ställdes in och vi hamnade i ett NO-klassrum med en naturfilm om "the greeeen forest...in the heart...of Africa".

Men vi lyckades få vår lärare att ta med oss på en pedagogisk promenad ända till Rackethallen för att köpa godis, så jag plockade på mig en chokladboll och två geléormar i ett försök att överleva. But... I didn't. Jag är faktiskt död nu. Jaa, faktiskt. Det är svårt att tro, jag vet, men så är det. Faktum är... Jag är ett spöke. Ett väldigt realistiskt spöke, but still... Ett spöke. Men snälla ni, var inte allt för ledsna när jag lämnar er. Sörj inte föör mycket. Mamma, du måste acceptera att jag är borta. Skaffa en hobby eller något. Och älskling, du måste träffa en ny. Lova att inte leva ensam hela ditt liv för min skull! Kan du lova det? Du måste gå vidare, träffa någon annan, bli kär igen! Gör det för mig, åtminstonde!

Men alltså vänta... Jag har inte ens någon pojkvän. Dessvärre. Så... Skippa de sista raderna, tack.

I alla fall... Jah. Jag vet inte riktigt om det var något mer jag ville.

Har ni märkt att min röda tråd i går såhär: UPPnerUPPnerHÖÖÖGERnernernerUUUPPnerUPPlitensvängåtvänsterUPPner.

Man ba oh my god lixom...