Jag satt just och snackade med Agnes om ärlighet. Med risk för att låta som en klysha, men ärlighet är verkligen en förutsättning för att en relation ska fungera. Tänk att inte kunna lita på sina vänner? Att veta att de kanske menade de något så när de sa något annat? Eller att med en blick se att vännen verkligen är trött på hur man beter sig. Även om det är svårt att säga och väldigt svårt att höra är det en tröst att veta att jag kan lita på att mina vänner berättar för mig när jag gör något fel. Eller jag hoppas i alla fall att jag kan det. Lova att ni alltid berättar för mig?

Tänk er mardrömmen att går runt och uppföra sig på ett visst sätt som man själv inte förstår är fel. Sedan, bakom ens rygg tjatar vännerna om hur otroligt jobbig man är. Och stör sig och blir förbannade medan man själv inte fattar ett dugg. Och eftersom att ingen berättar något kan man inte förbättra sitt beteende. Det blir som en ond cirkel, kompisarna blir bara mer och mer irriterande, samtidigt som man själv inte förstår varför.

Självklart har även jag gjort så, irriterat mig på någon men inte haft orken att konfrontera problemet och berätta vad jag stör mig på. Men egentligen, har man verkligen rätt att störa sig på någon som själv inte vet att den är jobbig? Att inte berätta för den personen är riktigt oärligt och själviskt. Det är riktigt oschysst och falskt, att låtsas att allt är okej när det inte är det.

Det är riktigt svårt att berätta sådant för någon, men i slutändan är det så värt det. Dels för att det är det enda sättet en person kan bättra sig på och dels för att man slipper gå runt och bli mer och mer irriterad till man inte står ut mer.

Det där är något som jag måste tänka på och definitivt förbättra mig på. Jag skulle bli så tacksam om ni vänner kunde vara så ärliga mot mig som jag strävar efter att bli mot er.