Halli hallå.

Idag har jag och Liisa åkt skridskor! Eller jaa.. Liisa har åkt och jag har stapplat efter. Jag är vgerkligen kass på skridskor, jag skojar inte. Det enda jag kan göra är köttbullen, och jag gör den inte ens ordentligt. 
    
I alla fall. Mitt i all vår klumpighet kom det tre killar. De sprang runt och gjorde mycket skrämmande hönsljud, det lät ungefär som en magsjuk höna med fem kilo slem i halsen som försöker sjunga en folkvisa. Inte fint gott folk. I alla fall försökte dessa konstiga varelser sig på ett närmelseförsök. Det gick till ungefär såhär (just då satt jag mitt på isbanan och försökte lirka av mig skridskon eftersom att jag hade fått en blåsa stor som en femkrona):

De sjuka hönorna: Hej hej.
Jag och Liisa: Hej hej. (Hjälp, de kan prata!)
De sjuka hönorna: Hur e läget?
Jag och Liisa: Bra...
De sjuka hönorna: Joinar ni till Donken eller?
Jag och Liisa: Nej tack.
De sjuka hönorna: Ere säkert?
Jag och Liisa: Jaa.
De sjuka hönorna: Behöver ni hjälp?
Jag och Liisa: Nej tack.
Jag reser mig upp och vi börjar linka bort mot bänken, jag med bara en skridsko.
De sjuka hönorna: Du kan få låna min skridsko!
Jag: Nej tack...
De sjuka hönorna: Vi kan bära!
Jag: Nej tack... (som att den skulle passa..)
De sjuka hönorna: Joinar ni eller?
Jag och Liisa: MEN NEJ!
Sen gick vi iväg och de stannade kvar och fortsatte de med sin folkvisa i ungefär tio minuter till de slutligen gav upp och gick..

Jag vet inte hur det är med er, men jag kan se att vi upprepade orden "nej tack" ungefär fem gånger. Face it. Asså sånna människor blir man ju inte lite trött på. Särskillt när de sjunger en slemmig folkvisa samtidigt. Det var faktiskt lite läskigt kan jag medela.

Nu ska jag nog sova snart.

Natti natti!