Idag är en ovanlig dag. Jag har klätt på mig, ätit, duschat och sminkat mig, och klockan är inte ens sju än. (Vad är detta för galenskap?)

Jag har sovit sex timmar i natt, så om någon klagar på att jag är tråkig och slö idag kan det bero på det. (Om jag inte får mina nio timmars sömn orkar jag ingenting).
     Egentligen brukar jag inte vara uppe än på länge vid den här tiden om jag själv får bestämma, vilket inte händer så ofta. Om jag fick bestämma skulle skolan börja vid elva sådär, men hux flux behöver vi inte gå till sex på kvällarna, utan der räcker med ungefär tre, fyra timmar om dagen. Men det är aldrig någon som låter mig bestämma det, så det har inte hänt än. Men vänta bara!
     Det är något särskillt med att vakna först i ett sovande hus. Särskillt när det är tyst och mörkt ute. Då smyger man runt på tå och försöker att inte väcka någon (men eftersom att det är mig vi pratar om välter jag antagligen en stol eller går in i en dörr så att alla vaknar i alla fall) och allting är så tyst att det nästan är overkligt. Lite kusligt. Buuu.

Den onda planen bakom mitt tidiga uppstigande var att jag skulle spela genom min pianoläxa som jag inte alls har gjort (trots att jag haft en månad på mig). Men nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den planen efter som att alla fortfarande sover. Jag antar att jag lika gärna kan spela piano som att gå in i en dörr. Det är ändå dags för dem att vakna nu. Funderar på att smälla kastrullock vid öronen på dem. Det vore ganska kul. Hm, den får jag fundera på.

Nu är klockan över sju, så nu fick jag brottom helt plötsligt (fråga inte hur det gick till, jag har haft all tid i världen den här morgonen) så nu måste jag gå och väcka min famlilj med lite härlig pianomusik!

Adios!