Jamen visst, vet du!


Idag åkte jag buss hem från stan. (Nää? Har du varit inne i staden, Alice? Och åkt buss själv? Är du en stor, stor flicka? Ja, det är du, ja det är du!)

I alla fall. Vi satt där i den proppfulla bussen som ångade av svettiga kroppar och var allmänt äcklig. Här och var fanns lediga platser i mittgången. Bussen stannar vid en hållplats och på kliver en upppiffad mamma med sin proppfulla ICA-kasse, handväska viftande i allas ansikten och mobilen fastklämd mellan axeln och örat sägande: "Jamen visst, vet du! Jahadå, jamen preciiis!". Hon visar upp sitt busskort och sedan ska hon ju sitta någonstans. Som jag tidigare sa fanns det ganska gott om platser. Men tanten ska tvunget tränga sig genom hela bussen i jakt på ett dubbelsäte där hon kan sitta själv, trots att hon mycket väl ser att hon måste sitta bredvid någon liten gubbe redan när hon kommer på bussen. Och när hon väl plöjt förbi alla tomma säten och viftan med sin handväska och slagit alla med ICA-påsen och sagt: "Jamen visst, vet du!" ställer hon sig uppfodrande framför den enda snubben på hela bussen som demonstrativt lagt sin väska på sätet bredvid. Och han blir så illa tvungen att ta bort sin väska och låta kärringen sitta där. Sedan måste han snällt lyssna på hur Göran faktiskt har renoverat i sommarhuset, jamen visst, vet du! trots att han fullständigt skiter i vad Görans fru och hennes vänninna babblar om.

Varför var tanten verkligen tvungen att knuffa sig genom hela bussen och sedan tränga sig på den stackars killen som verkligen inte ville ha henne där? Vad är det för fel på tanter? Varför är de så jobbiga, pratiga, högljudda och fulla med handväskor? Varför kan de inte bara sätta sig bredvid närmaste gubbe och prata om sådant som sådana människor gör? Och för Guds skull sluta vara ivägen.

Jag led med den här snubben hela tiden.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0