Jag ser upp mot stjärnorna. Natten är klar och lite kylig. Men stjärnorna värmer mig, de är så nära inatt.
”Hej” ropar jag och vinkar. ”Hej, hej!”        
Om jag ställer mig på tå kan jag nästan nå dem, ja, om jag sträcker mig riktigt noga. Jag önskar att jag kunde räkna dem. Ett, två, tre, fyramiljoner. Och fler därtill.
Jag sätter mig ner i en sandlåda. Parken är tom, så som parker är på nätterna. Jag lägger mig i den kalla sanden och ser åter på stjärnorna. När jag kommer fram ska jag räkna dem allihop. Jag ska se varenda en. Vinka till alla och säga ”Hej. Hej, hej!”

Jag kom till skolan varenda dag, fast jag undrade alltid varför. Jag gick genom korridorerna som en vålnad och förundrades över att folk så lätt såg förbi mig. Jag kunde gå genom en packad korridor, men utan att röra någon. Jag rörde inte någon, för jag fanns inte. Inte på det sättet som räknades. Inte på riktigt. Om jag ställde mig vid en vit vägg och verkligen tvingade någon att titta på mig, ja då skulle denna någon titta, men denna någon skulle inte se. Denna någon skulle se linjer och skuggor, färger och former som tillsammans målade en kropp. Ja, denna någon skulle se min kropp, men aldrig mig. 

Jag tror att varje människa är en stjärna. En stjärna som alltid väntar på en. Jag ligger i sandlådan och ser på alla människor som blinkar åt mig. De blinkar bara för mig i natt. Inatt kan de se mig, det vet jag. Det är därför jag vinkar, för jag ser att de vinkar tillbaka. Jag ser Karlavagnen, både den lilla och den stora. Jag ser Orions bälte, men sedan ser jag inga fler stjärnbilder. Jag kan inga fler. Men jag lovar, att när jag kommer fram ska jag lära mig allihop. Samtidigt som jag vinkar till stjärnorna och säger ”Hej. Hej, hej!” ska jag fråga vilken plats de har i den här världen.

Hemma fanns jag. Där pratade man med mig, man bad mig att komma och äta och man lade märke till när jag inte skött disken. Jag tror nog att de älskade mig. De ville mig alltid väl, men det var aldrig någonsin någon som orkade se efter varför det aldrig var väl för mig. Mitt verkliga jag fanns inte där. Mitt verkliga jag fanns ingenstans, bara i rummet längst in i mig och dörren till det rummet låste de andra för länge sedan. Låste och kastade bort nyckeln. De berättade för mig att det som bor där inne är något hemskt och fel. Att om jag öppnade dörren dit skulle jag bli hemsk och fel igen. Men även med den dörren låst var jag hemsk och fel. Jag försökte dölja det där som var så hemskt och fel, det som var mitt verkliga jag. Det var därför jag var så tom. Det var därför jag inte fanns. 

Jag undrar vad som håller mig kvar här på jorden. Vad som verkligen håller mig kvar. Inte är det kärlek från andra människor i alla fall. Och inte är det kärlek till andra människor heller. Tyngdkraften, skulle min pappa påstå. Tyngdkraften. Men om jag nu trotsade tyngdkraften, skulle jag vara fri då? Om jag tog ett riktigt skutt, hoppade rakt upp, skulle jag hamna hos stjärnorna då? Ett hopp. Skulle det räcka?    

Jag fanns inte. Jag förstod det och jag stod inte ut med det. Jag ville finnas för andra än mig själv, jag ville synas på andra ställen än när jag såg mig själv i spegeln. Jag hatade det. Jag hatade de andra som fick mig att hata mig själv. Jag hatade att hata. Man kommer till en gräns då man inte orkar hata mer. Antingen slutar man hata, man slutar hata sig själv, man slutar hata andra, man slutar hata allt. Eller så kan man inte det. Då sitter hatet för djupt, då finns endast hat kvar. Jag hade bara hat kvar. Och då finns det inget man kan göra.

Om jag ska räkna stjärnor vill jag räkna även dem som inte syns. De som är så långt borta att vi ännu inte kan se dem. Och om varje människa nu är en stjärna skulle jag vara en av dem som inte syns. Just därför är det viktigt att jag räknar med dem.

Och helt plötsligt hade jag nått den där gränsen. Och med gränsen kom känslan av att ha fått nog. Att nu var jag mätt, jag kunde inte äta mer, hur hårt de än tryckte ner det i halsen på mig. Och den känslan gör en massa konstiga saker med hjärnan. Den gör att man går till badrummet och snor ett paket rakblad från sin pappa. Den gör att man sedan packar ner rakbladen i väskan och väljer att lämna mobil och nycklar hemma. Den gör att man går till skolan som vilken dag som helst. Och att man efter skolan går och sätter sig på trottoarkanten och sitter där tills natten kommer och alla har gått hem. Den gör att man går in i en tyst och stjärnbelyst park.
Den gjorde att jag hamnade här.

Jag tror att smärta bara är något vi inbillar oss. Ifall vi inte låtsas om den så finns den faktiskt inte på riktigt. Antingen tror jag det, eller så hoppas jag. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att jag hoppas på att jag tror rätt när jag ser rakbladen blixtra till i ljuset från stjärnorna. Försiktigt tar jag upp ett grässtrå och skär det mitt itu. Så lätt. Jag ser upp mot stjärnorna där jag ligger i sandlådan. Ett, två, tre, fyramiljoner. Hej. Hej, hej. Jag drar en tunt, tunt linje på överarmen. Testar känslan. Det svider till och blod börjar sippra fram. Jag höjer armen. Den klarröda färgen lyser fint mot stjärnorna. Jag ser framför mig hur jag går där uppe i harmoni med resten av människorna. Jag undrar vilken stjärna som kommer representera mig. Om jag kommer lysa svagare och längre bort än alla andra. Kanske blir jag den som lyser starkast. Jag lägger ett rakblad mot handleden. Inte ett enda moln kommer hindra mig när jag trotsar tyngdkraften. Stjärnklart. Inatt är det min tur att få en riktig plats här i världen.

Stjärnorna är ju till för alla, eller hur?