När jag var liten brukade jag ofta leka med min storasyster Matilda. Mitt i leken (oftast dagis. Vi var lärarna och dockorna barnen. Vi hatade Sebastian. Honom slog vi i fotöljen ett tusental gånger innan vi kastade ner honom nerför trappan, sen fick han sitta i skamvrån tills vi glömde bort honom). I alla fall, mitt i leken kunde Matilda helt plötsligt lägga sig ner på golvet och mässa med entonig stämma:

Jag är dööööd.

Jag: Va? Matilda...? Matilda!

Matilda: Jag är dööööööd.

Jag: Vaa? Mammaa? MATILDA?

Matilda: JAG ÄR DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖD!!

Jag: MAMMMA! MAMMAAA! MATILDA ÄR DÖÖÖÖD! Buuuääääähhhh....


Nästa dag:

Från övervåningen: Leklekleklek trallallaaa

Två minuter senare: MAMMA!  Matilda är DÖÖÖD!


Tredje dagen:

MATILDA ÄR DÖD! MAMMA! HON ÄR DÖÖÖÖÖD!


Samma visa varje gång. Jag var ett otroligt lättlurat barn.